Glädje

Idag var alltså första gruppträffen på Stresskliniken. Det kändes verkligen befriande och lättsamt. Tänk att du har en sjukdom som du alltid känt dig ensam om. Ingen har förstått riktigt när man har försökt att förklara och plötsligt finns det 6 stycken personer som förstår precis! *Hallelujah moment*

Vi har fått en daglig övning som ska göras just dagligen ;-) Men bara en gång per dag och det handlar om sekunder. Det är en "lätt" uppgift men för en person i stress som har svårt att få vardagen att fungera, kan det bli svårt ändå.

Sorg

Sista gången jag besökte arbetsplatsen gjorde jag en tråkig upptäckt. Eftersom jag tyckte att det kändes en aning klumpigt att ha mina varma vinterskor på mig då jag ändå skulle stanna ett tag tänkte jag att jag skulle byta om till mina Foppatofflor. De hade flyttats på, vilket inte gör något såklart. 

Det var när jag kom nära dem som jag såg det på en gång. Ena gröna toffeln såg mindre ut än den andra! Mycket mindre! Jag provade båda och märkte att den ena inte ens gick att få på!

Så sneglade jag på mina fina, nya, röda ballerina "Foppisar" som låg brevid och till min fasa hade den ena skon krympt i det paret också!

Det var nu jag började undra: Men vad i helvete (ursäkta språket) har hänt medan jag varit borta? Då visade det sig att en äldre kollega hade haft igång en värmefläkt som hon inte haft någon koll på överhuvudtaget. Den hade alltså stått och blåst varmluft på mina inneskor! Och av all värme, som blåst på dem, hade de alltså krympt. Gud så besviken och ledsen jag känner mig över det.

Förutom mina krymplingar till skor så har mina älsklingsvantar på något underligt vis försvunnit alternativt stulits. 

[Uppdatering]

Idag hade jag ju dessutom sönder min fin-fina "pennkopp" som jag köpt på Ikea 

 Farväl mina "Foppisar" & älskade vantar - farväl fina pennkopp *snyft*

I helgen har jag varit hos min kära mamma. Min storebror och hans son är där nu och stannar några dagar. Sonen och jag blev hämtade av min snälla lillebror på lördagen efter lunch. Även min bror och hans son var med då. Det var så underbart att få träffa dem igen eftersom det inte är så ofta (de bor i Göteborg).

Mamma lagade väldigt god mat och det var så mysigt allting! Lite wii spelade vi och det var jättekul. Även fast jag fick trängingsvärk och att jag mest skrattade ibland eftersom jag sög på vissa sporter ...

Men inte boxningen  Där fick de så att de föll ihop! *yääääh*

Imorgon.. det är då det börjar - mitt äventyr *gulp*

Då är det gruppbehandlingsstart och jag är nervööös.

Inombords har jag successivt, under många år, blivit ”stukad” men framöver kommer jag mest sannolikt att gå igenom en stor ”förvandling”. Rätt troligt till det bättre. Det kommer nog att innebära att jag får mer självinsikt. Och jag kommer (förhoppningsvis) att ändra mina tankebanor och beteenden som lett till den situation jag är i nu.  

Har funderat en hel del efter mitt besök på jobbet. Psykologen sa (just efter mitt möte där) något i stil med: ”Eftersom det inte syns att du är sjuk på utsidan - så kommer kollegorna att tro att du är "den gamla vanliga Linda" som är tillbaka. På utsidan är det inte mycket som hänt, förutom att jag fått ett helt gäng med "kostcirklar"… Men på insidan har det hänt otroligt mycket. Tyvärr är det lätt att glömma det.

Därför har jag fått rådet att arbetsträna någon annanstans än på mitt jobb. Det är ju inte lätt för kollegorna heller. Hur ska de bete sig liksom? Sedan kan det ju bli väldigt konstiga situationer och onödiga missförstånd. Detta eftersom jag inte har styrkan att säga nej om någon ber mig om något. Jag vill ju vara bussig, snäll och ”duktig” för att folk ska tycka om mig och för att jag ska ”duga”. Sorgligt va?

Jag vill faktiskt göra en fullkomlig förändring. För som jag har haft det och betett mig fram till nu har ju uppenbarligen inte fungerat. Ingen annan kan ju heller göra det åt mig, utan det är jag själv som måste ta tag i rodret och styra. *Gulp*

Så OM jag kommer att bete mig annorlunda i framtiden så hoppas jag att ni kommer att tycka om mig ändå.

Nu låter det kanske som jag ska gå igenom värsta personlighetsförändringen – och vem vet, det kanske jag ska!   

I måndags sa ju rehabiliteringskonsulten på Stresskliniken att jag skulle hälsa på mina kollegor på jobbet. På eftermiddagen skickade jag ett ”förvarningsmail” så att de skulle veta om att jag tänkte dyka upp.

Planerade in min träff till förmiddags fikat just före ett möte som jag hade inplanerat hos psykologen, eftersom det ligger alldeles i närheten. Det visade sig vara en mycket klok plan.

Redan då jag började ta mina första steg in på sjukhuset så började hjärtat öka takten och jag kände att jag ville fly därifrån. När jag kom fram till rummet där vi sekreterare sitter var det bara en person där, vilket faktiskt kändes skönt just då.

Efter en liten pratstund gick vi till fikarummet där det kändes som ingen tog notis om att jag ens var där. Men det kändes som om de kunde se hur mitt hjärta hoppade under mina kläder. Gud så otäckt det var! Bekväm kände jag mig inte för fem öre, utan jag ville bara därifrån.

Mina kollegor kom in lite senare, men vid den tidpunkten hade fikarummet fyllts på med väldigt mycket människor. Därför fick de inte plats vid det bord jag satt vid och jag träffade knappt mina kollegor som det var tänkt.

Att sitta i fikarummet kändes för mig som att sitta inuti en bikupa där bina surrade helt otroligt mycket. Och eftersom jag är oförmögen att stänga ute ljud så blev det väldigt ansträngande för min hjärna.

Sedan var det dags att gå och då jag hämtade mina ytterkläder såg jag chefen vinka ivrigt. Det kändes så tokigt, precis som om hon glömt att jag är sjuk.

När jag kom till psykologen kunde jag knappt andas. Det var en väldigt stark upplevelse som jag haft på jobbet och det var fantastiskt skönt att bolla mina känslor och tankar med henne. Och höra att jag inte höll på att bli galen eller sinnessjuk för den delen.

I och med att jag snart ska börja gruppbehandlingen på Stresskliniken så började hon på slutet att säga ”Det har varit väldigt trevligt att följa din resa” och så beskrev hon hur hon hade upplevt mig från början och hur hon upplever mig nu. "Gör du slut med mig nu?", frågade jag eftersom det kändes lite lättare att skoja till det lite.

Hon förklarade då att jag nu skulle få hjälp och att det var dumt att blanda in för många kockar i soppan, vilket jag kan hålla med om även fast jag kommer att sakna henne - hon har hjälpt mig så otroligt mycket! Även om det är en lång väg kvar att gå.

I helgen har jag blivit "ompysslad" av min kära mamma ♥ Det var underbart!

I förmiddags kl 10:00 träffade jag min rehabkonsult för första gången. Hon ska stötta mig när det gäller arbetsåtergång. Hos henne fick jag göra en s.k kartläggning om hur det är på mitt jobb och lite smått om hur vi ska gå tillväga framöver. Efter mötet var jag helt slut i huvudet och det har inte gått över i skrivande stund.

Imorgon ska jag till min psykolog igen men innan det tänkte jag hälsa på mina kollegor på jobbet och fika med dem. Det känns jobbigt och det känns jobbigt att känna så också. Frågan är hur jag ska göra för att slippa känna så. Troligen är det skammen jag känner inför att jag inte är ”som alla andra” som ställer till det och därav skäms jag väl…

Enda sedan i slutet av augusti har jag varit sjukskriven men det var inte förrän i början av december som det faktiskt började hända saker. Äntligen fick jag uppgifter samt fick prata med en person som faktiskt vet vad hon pratar om.  

Om jag inte minns fel nu så var det efter en sjukhusvistelse (där det konstaterades att jag hade panikångest och led av stressymtom) som jag blev remitterad till Stresskliniken. Först händer inget... inget och sedan kommer ALLT på en gång! Som om du försöker få ut ketchup ur en glasflaska från Heinz   

Först och främst ska jag meddela att jag kom med på Stresskliniken och när jag fick det beskedet så har jag fått brev från sjukvården varenda dag i flera dagar!

Alla vill träffa mig av olika anledningar. Det är cellprov, tandläkarbesök, återbesök till läkare på Stresskliniken, introduktionsbesök på Stresskliniken, träff med en rehabkonsult på Stresskliniken, återbesök till min vanliga läkare på vårdcentralen och så har jag tider till psykologen *phu* Samt att jag har fått en förfrågan om jag vill delta i en studie i och med att jag ska gå i behandlingsgrupp...

Men det slutar inte där. Det ska ju även anordnas träff med Försäkringskassan också. Så just nu känns det som det händer FÖR mycket på kort tid. 

Att drabbas av en depression eller bli utbränd har med ens personlighetsstruktur att göra och det handlar inte om att visa sig svag. Snarare tvärtom faktiskt. Det handlar om att VÅGA släppa taget och att faktiskt VÅGA be om hjälp.

När en människa drabbas av en depression så stannar personen upp, gör ”bokslut” och hittar nya vägar, vilket jag känner igen hos mig själv.

Så istället för att se min utmattningsdepression som ett nederlag ska jag hellre se det som en möjlighet. Att bli deprimerad är tydligen EN TALANG enligt min psykolog!    

Ibland behöver man äta medicin en kort stund för något. Kanske har man ont och behöver smärtstillning eller så har man hosta och vill helt enkelt sluta med det för att kunna sova te.x

Men hur många gånger finns det då biverkningar i smärtstillande piller som ger just smärta? Eller i hostdämpande medel så kan man få hosta som biverkan...

Just det! Det förekommer inte.

Måste man däremot äta piller under en lång tid framöver (man vet inte ens hur länge man ska äta skiten) då du - då kan man få så många biverkningar att man blir less att läsa på den där förbannade bipacksedeln efter ett tag.

Nu äter jag vad det i folkmun kallas "Lyckopiller" - jag undrar bara: 

Vem fan blir lyckligare av att gå och må illa hela tiden? Det känns som om jag ska spy så fort jag rör mig det minsta samtidigt som jag är så hungrig att jag lätt skulle kunna trycka i mig ett helt julbord... Fast det innebär ju att jag måste röra mig ;-p

Om man är sjuk och är deprimerad eller utbränd så mår man ju inte ett dugg bättre av att ta piller som gör att man mår sämre! Bläääääää!