[Tisdag]

Tisdag och dags för gruppbehandling igen. Faktum är att jag hade längtat. Den här gången skulle vi berätta hur vår dagliga övning hade gått.

Övningen bestod i att gå i lugnt tempo, stanna upp – reflektera vad jag ser och säga HÖGT ”det här mår jag bra av”. Gissa om jag tittat mig omkring innan jag sa de där orden… Snacka om att jag har känt mig som en tönt och dåre som bara väntat på att någon skulle komma och släpa mig i armarna hela vägen till Psyket. Men det var så befriande att få prata om det. Orädd, helt öppet och ärligt.

Vi pratade även om hur andra personers reaktioner på en utbränd person kan te sig. Intressant må jag säga. Deras tankar var inte alls i närheten av vad jag själv trodde. Faktum är att många är skräckslagna.

Det kan hända att någon på jobbet uppmanar mig att stanna hemma och då är det egentligen inte för min skull, utan för att rädda sitt eget skinn. Då behöver nämligen inte den personen vara i samma rum som mig. Och slipper därmed vara spänd och fundera på hur sitt beteende gentemot mig.

Samtidigt; om jag ska försöka förklara hur det känns för mig och hur jag upplever saker och ting så önskar jag att de kan vara raka och ärliga och berätta hur det känns för dem! Annars blir det ju en haltande situation.

Även om jag måste säga att jag blir ofantligt trött efter gruppträffarna och känner mig totalt lobotomerad… Så ser jag ändå framemot vad vi ska prata om på tisdag och vad jag eventuellt kan få lära mig då.

[Onsdag]

Min dag – och vilken dag sen!

Det började helt fantastiskt. Jag blev helt rörd av alla meddelanden på facebook (jodå, det kom till och med ett gäng tårar), sms och telefonsamtal och naturligtvis de besök jag fick. Kort och gott – allt blev jag uppriktigt tacksam för! Fina och helt perfekta presenter som gjorde mig glad. Jag kände mig som en prinsessa!    

På tal om prinsessor så kom jag osööööökt att tänka på prinsesstårta. En sådan köpte jag på förmiddagen – trodde jag. Tårtan mina ögon fått syn på, och fullkomligt kärat ned sig i, var rosa och såg sådär fluffig och smarrig ut. Den var ett lätt byte. Lite dyr i drift dock (men den sa inte nej i alla fall) och den fick följa med mig hem. *Dreglar lätt*

[Helgen]

Har haft allt annat än roligt i helgen. Jag inledde fredagseftermiddagen med att sova eftersom jag kände mig helt däckad och detta helt utan anledning (tyckte jag då). Sedan började jag frysa trots att jag låg på en fårskinnsfäll och hade en filt över mig.

Det var då jag anade att jag nog hade feber. Check, jodå 38,4 hade jag till att börja med. Undertiden den steg fick jag sjukt ont i hela kroppen och frös som en päls lös hund.

Även fast jag låg i soffan så längtade jag efter att ”få” lägga mig i sängen. Tyckte att det var onödigt tidigt att lägga mig (även fast jag redan låg)… Jag somnade av och till och när klockan var vid 01-tiden så blev det ilfart mot toaletten, som jag kramades med ett tag. Sedan var jag helt slut och lade mig i sängen med en hink som trygghet bredvid mig (inte i sängen dock…)

Resten av helgen var jag loj, hade svårt för att äta eller göra något överhuvudtaget. Men en spyhelg är ju också en helg…

[Måndag]

Idag har jag varit på Stresskliniken och träffat den psykolog som hade bedömningssamtalet med mig (som var inför ev start på Stresskliniken). Nu skulle jag få höra vad samtalet och den feta luntan som jag fyllt i hade resulterat i för bedömning.

Fört handlade det om utmattning. Var jag det? Och om jag var det, hur mycket? När hon beskrev sa hon att jag skulle tänka på ett batteri med en skala mellan 0-7 där 0 är fulladdat, 4 börjar orken ta slut och vid 7 betyder fullständigt tömt. Jag hade 6,5 - Kraftig utmattning med andra ord!

Sedan var det skalan med depression och där visade det sig att jag har/hade jag en djup depression. På ett sätt känns det skönt att få det bekräftat eftersom det känns som om folk inte litar på mig.

Hon sa, liksom så många andra professionella har sagt, att det måste och kommer att ta tid att komma tillbaka och att vägen kan vara både krokig och lång!

Sedan till en sak som jag kände var så passande:

Inombords har jag successivt, under många år, blivit ”stukad” men framöver kommer jag mest sannolikt att gå igenom en stor ”förvandling”. Rätt troligt till det bättre. Det kommer nog att innebära att jag får mer självinsikt. Och jag kommer (förhoppningsvis) att ändra mina tankebanor och beteenden som lett till den situation jag är i nu.  

Har funderat en hel del efter mitt besök på jobbet. Psykologen sa (just efter mitt möte där) något i stil med: ”Eftersom det inte syns att du är sjuk på utsidan - så kommer kollegorna att tro att du är "den gamla vanliga Linda" som är tillbaka. På utsidan är det inte mycket som hänt, förutom att jag fått ett helt gäng med "kostcirklar"… Men på insidan har det hänt otroligt mycket. Tyvärr är det lätt att glömma det.

Därför har jag fått rådet att arbetsträna någon annanstans än på mitt jobb. Det är ju inte lätt för kollegorna heller. Hur ska de bete sig liksom? Sedan kan det ju bli väldigt konstiga situationer och onödiga missförstånd. Detta eftersom jag inte har styrkan att säga nej om någon ber mig om något. Jag vill ju vara bussig, snäll och ”duktig” för att folk ska tycka om mig och för att jag ska ”duga”. Sorgligt va?

Jag vill faktiskt göra en fullkomlig förändring. För som jag har haft det och betett mig fram till nu har ju uppenbarligen inte fungerat. Ingen annan kan ju heller göra det åt mig, utan det är jag själv som måste ta tag i rodret och styra. *Gulp*

Så OM jag kommer att bete mig annorlunda i framtiden så hoppas jag att ni kommer att tycka om mig ändå.

Nu låter det kanske som jag ska gå igenom värsta personlighetsförändringen – och vem vet, det kanske jag ska!   

I helgen har jag blivit "ompysslad" av min kära mamma ♥ Det var underbart!

I förmiddags kl 10:00 träffade jag min rehabkonsult för första gången. Hon ska stötta mig när det gäller arbetsåtergång. Hos henne fick jag göra en s.k kartläggning om hur det är på mitt jobb och lite smått om hur vi ska gå tillväga framöver. Efter mötet var jag helt slut i huvudet och det har inte gått över i skrivande stund.

Imorgon ska jag till min psykolog igen men innan det tänkte jag hälsa på mina kollegor på jobbet och fika med dem. Det känns jobbigt och det känns jobbigt att känna så också. Frågan är hur jag ska göra för att slippa känna så. Troligen är det skammen jag känner inför att jag inte är ”som alla andra” som ställer till det och därav skäms jag väl…

Enda sedan i slutet av augusti har jag varit sjukskriven men det var inte förrän i början av december som det faktiskt började hända saker. Äntligen fick jag uppgifter samt fick prata med en person som faktiskt vet vad hon pratar om.  

Om jag inte minns fel nu så var det efter en sjukhusvistelse (där det konstaterades att jag hade panikångest och led av stressymtom) som jag blev remitterad till Stresskliniken. Först händer inget... inget och sedan kommer ALLT på en gång! Som om du försöker få ut ketchup ur en glasflaska från Heinz   

Först och främst ska jag meddela att jag kom med på Stresskliniken och när jag fick det beskedet så har jag fått brev från sjukvården varenda dag i flera dagar!

Alla vill träffa mig av olika anledningar. Det är cellprov, tandläkarbesök, återbesök till läkare på Stresskliniken, introduktionsbesök på Stresskliniken, träff med en rehabkonsult på Stresskliniken, återbesök till min vanliga läkare på vårdcentralen och så har jag tider till psykologen *phu* Samt att jag har fått en förfrågan om jag vill delta i en studie i och med att jag ska gå i behandlingsgrupp...

Men det slutar inte där. Det ska ju även anordnas träff med Försäkringskassan också. Så just nu känns det som det händer FÖR mycket på kort tid. 

Att drabbas av en depression eller bli utbränd har med ens personlighetsstruktur att göra och det handlar inte om att visa sig svag. Snarare tvärtom faktiskt. Det handlar om att VÅGA släppa taget och att faktiskt VÅGA be om hjälp.

När en människa drabbas av en depression så stannar personen upp, gör ”bokslut” och hittar nya vägar, vilket jag känner igen hos mig själv.

Så istället för att se min utmattningsdepression som ett nederlag ska jag hellre se det som en möjlighet. Att bli deprimerad är tydligen EN TALANG enligt min psykolog!    

Ibland behöver man äta medicin en kort stund för något. Kanske har man ont och behöver smärtstillning eller så har man hosta och vill helt enkelt sluta med det för att kunna sova te.x

Men hur många gånger finns det då biverkningar i smärtstillande piller som ger just smärta? Eller i hostdämpande medel så kan man få hosta som biverkan...

Just det! Det förekommer inte.

Måste man däremot äta piller under en lång tid framöver (man vet inte ens hur länge man ska äta skiten) då du - då kan man få så många biverkningar att man blir less att läsa på den där förbannade bipacksedeln efter ett tag.

Nu äter jag vad det i folkmun kallas "Lyckopiller" - jag undrar bara: 

Vem fan blir lyckligare av att gå och må illa hela tiden? Det känns som om jag ska spy så fort jag rör mig det minsta samtidigt som jag är så hungrig att jag lätt skulle kunna trycka i mig ett helt julbord... Fast det innebär ju att jag måste röra mig ;-p

Om man är sjuk och är deprimerad eller utbränd så mår man ju inte ett dugg bättre av att ta piller som gör att man mår sämre! Bläääääää!