En kväll för ett tag sedan låg min väldigt sömndruckna son i min säng och skulle sova men det gick trögt. Han hade ropat och frågat en massa saker under lång tid och jag kände att klockan höll på att bli väldigt mycket...

Så ropar han: 

"Mamma... det gör inget att du har den där sjukdomen - du är bra ändå"

Mitt mamma ♥ svämmade över av lycka kan jag villigt erkänna! Sedan somnade han och jag kan även meddela att mamman (jag alltså) somnade otroligt lycklig den natten.

Kanske är det vanligt nuförtiden att läkarna skriver korta sjukintyg. Men detta innebär också att den som lider av en stressrelaterad sjukdom blir ännu mer stressad av att känna sig ”jagad” hela tiden och bli bedömd stup i kvarten.

”Kan du arbeta nu?”
- Nej

… två veckor senare

”Men kan du arbeta nu då?”
- Eh…, fortfarande nej!

Vad hinner hända för mig på två veckor liksom? Möjligen har jag träffat en psykolog och pratat..

När man har en utmattningsdepression är det inte ovanligt att man blir sjukskriven i minst ett halvår till att BÖRJA med. För mig har det inte ens gått ett halvår än och jag känner mig inte ett dugg friskare när jag blir frågad om jag snart kan jobba. Snarare blir jag bara uppjagad, får panik känslor och så känner jag mig ännu mera "kass" än vad jag gjorde sekunden innan jag fick frågan.

Tiden innan jag äntligen fick träffa psykologen på Företagshälsovården hade jag fått väldigt knapphändig hjälp:

jag hade blivit sjukskriven, fått recept på tabletter och pratat med en sköterska som inte ens hade riktigt ”behörighet”… TACK så heeemskt mycket sjukvården! *ironi*

Utbrändhet går ju liksom inte över av sig själv utan man är i behov av hjälp och behöver jobba aktivt med sig själv. Det är otroligt jobbigt för mig att inte veta vad som händer härnäst. Tankar som ”vad händer om jag inte kommer med i ”stressgruppen?” dyker upp konstant.

Hittills känner jag att jag är den som hållit i alla trådarna; jag ska ha koll på allt möjligt och söka upp nya vägar om en annan ”stängs”. Jag orkar inte det, inte förut och absolut inte nu. Jag har fullt upp med att kliva upp och försöka klara vardagen så gott det går. Det jobbiga nu är att jag har fallit ned i ett stort svart hål nu och jag vet inte hur jag ska göra för att komma upp.

Får jag be om största möjliga tyyystnaaad...

All stimuli som jag utsätts/utsätter mig för (såsom att åka buss, gå på biblioteket, handla) gör att jag blir helt stirrig, får panikkänslor och vill bara bort därifrån, huvudet känns som det är fullt med havregrynsgröt (kanske med kanel på till och med) och jag vet inte vad jag säger eller gör. Gissa om jag känner mig dummare än en hummer?

I och med att jag inte kan selektera bort oljud så har mina två NÄRMSTA vänner blivit...

*fanfar*

Ett par öronproppar!

Ja... ett par öronproppar sitter ju verkligen NÄRA?   

För en tid sedan lyssnade jag på ett program i P1 som heter ”Kropp & Själ”. Det handlade om hög- och lågstatus sjukdomar. Den sjukdom som jag har tillhör tydligen de "fula" sjukdomarna. Inte nog med att jag har det jobbigt som faktiskt är sjuk - jag har en "ful" diagnos också..

Jag har definitivt märkt av att det är skillnad på sjukdom och sjukdom men jag tycker att det är tragiskt och till och med tråkigt att sjukdomar och diagnoser ska kategoriseras.

Precis som kvinnan som det handlar om i programmet [Sara Alexandersson] har jag drabbats av två olika sjukdomar med några års mellanrum. Först ut var bilateral karotisdissektion (som betyder att båda halskärlen har ristats sönder) och nu utmattningsdepression (tidigare kallat utbrändhet) och jag har fått totalt olika bemötande från vården, kollegor och även från vissa vänner.

Vid första sjukdomen var det ju ofantligt synd om mig. Jag var även sjukt intressant för både vårdpersonal och andra eftersom det är SÅ ovanligt. Men när jag drabbades av depression och utmattning så känns det som om folk bara fnyser åt det hela och tycker att man ska rycka upp sig och inte "känna efter så mycket". Inte har läkarna tid att förklara något heller – de verkar inte vilja slösa tid på en ”lågstatus sjukdom” i onödan så att säga.

För mig är det här en kris och har kommit mer eller mindre som en chock. Något sådant här skulle ju inte drabba mig. Och när jag nu har fått diagnosen och sjukskrivning så vet jag inte vad jag ska göra. Ingen i vården har förklarat hur allt hänger ihop och än mindre vart jag ska vända mig eller vad jag ska göra. Det känns inte som jag har något stöd och jag känner mig vilsen, utlämnad och ensam.

Attityden bland människor jag möter är det så stor skillnad på så det går inte att jämföra ens. En del tycker på riktigt synd om mig och en del kan man höra en underton av ”Ja, visst… jag har också varit ”deppad” och ”utbränd” men jag var inte sjukskriven alls faktiskt!”

Problemet ligger väl i att det inte syns på mig att jag är sjuk. Ärligt talat hade jag hellre brutit en arm istället...

Det är inte ovanligt att man får sådana här "gliringar"

Då var det äntligen avklarat; besöket hos läkaren på Stresskliniken. Tyvärr gav det mig inte någon vidare information utan mest bara funderationer och tankar.

Utfrågad och undersökt blev jag sannerligen kan jag då säga. Jösses vilken pärs! Men jag hoppas att detta leder till något bra.

Dock sa hon att jag skulle ha fortsatt kontakt med min läkare på vårdcentralen samt den psykolog som jag har träffat på Företagshälsovården så just det känns illavarslande.

Samtidigt är det lite dumt av mig att ta ut något i förskott åt det endera hållet men tankarna kommer ändå. Nu återstår väntan & förhoppning.

Imorgon ska jag alltså till en läkare på Stresskliniken. Det är det andra bedömningssamtalet av 2 som jag ska genomgå.

Det första besöket var till en psykolog och det gjorde jag förra veckan. Ett samtal som bara  skulle ta 2 timmar...   

Som jag har väntat och väntat på det här andra samtalet och så är det plötsligt dagen före och jag känner mig tokigt nervös *svälj* Detta samtalet beräknas också ta 2 timmar.

Efter läkarbesöket ska psykologen och läkaren som jag träffat ha en rond och fundera på om de ska "anta" mig eller inte (alltså om de anser att det som de kan erbjuda skulle hjälpa mig). 

Även om det kanske låter konstigt så hoppas jag på att de säger att de "vill anta mig". Då skulle det innebära att jag under 9 månaders tid får gå i gruppterapi. OM jag kommer med så är det 24 träffar där vi får lära oss om stress, att tänka annorlunda och så (jag vet ju inte så mycket nu i och med att jag inte är där än...)

Hoppas bara att jag kan sova något i natt. Jag ska vara där 8:30 *pirr*

Efter en väldigt lång och jobbig tid (jag snackar många, många år) så har min hjärna blivit utmattad - jag försöker få in det men det är inte lätt. 

Folk jag möter säger "Va? Är DU sjuk? Du ser ju ut som vanligt"...

Ja, hur hade de tänkt sig att jag skulle se ut liksom? Som någon annan?

Nu har jag släpat på mitt "bagage" alldeles för lång tid och jag orkar inte dra på det något mera. Antingen behöver någon hjälpa mig att släpa, eller så måste "packningen" bli lättare.

Jag kan inte vara Flickan Duktig längre. Så nu tänker jag faktiskt rufsa om håret, sätta glorian på sned och sluta vara så jäkla snäll och ordentlig jämnt!