Ibland behöver man äta medicin en kort stund för något. Kanske har man ont och behöver smärtstillning eller så har man hosta och vill helt enkelt sluta med det för att kunna sova te.x

Men hur många gånger finns det då biverkningar i smärtstillande piller som ger just smärta? Eller i hostdämpande medel så kan man få hosta som biverkan...

Just det! Det förekommer inte.

Måste man däremot äta piller under en lång tid framöver (man vet inte ens hur länge man ska äta skiten) då du - då kan man få så många biverkningar att man blir less att läsa på den där förbannade bipacksedeln efter ett tag.

Nu äter jag vad det i folkmun kallas "Lyckopiller" - jag undrar bara: 

Vem fan blir lyckligare av att gå och må illa hela tiden? Det känns som om jag ska spy så fort jag rör mig det minsta samtidigt som jag är så hungrig att jag lätt skulle kunna trycka i mig ett helt julbord... Fast det innebär ju att jag måste röra mig ;-p

Om man är sjuk och är deprimerad eller utbränd så mår man ju inte ett dugg bättre av att ta piller som gör att man mår sämre! Bläääääää!

En kväll för ett tag sedan låg min väldigt sömndruckna son i min säng och skulle sova men det gick trögt. Han hade ropat och frågat en massa saker under lång tid och jag kände att klockan höll på att bli väldigt mycket...

Så ropar han: 

"Mamma... det gör inget att du har den där sjukdomen - du är bra ändå"

Mitt mamma ♥ svämmade över av lycka kan jag villigt erkänna! Sedan somnade han och jag kan även meddela att mamman (jag alltså) somnade otroligt lycklig den natten.

Kanske är det vanligt nuförtiden att läkarna skriver korta sjukintyg. Men detta innebär också att den som lider av en stressrelaterad sjukdom blir ännu mer stressad av att känna sig ”jagad” hela tiden och bli bedömd stup i kvarten.

”Kan du arbeta nu?”
- Nej

… två veckor senare

”Men kan du arbeta nu då?”
- Eh…, fortfarande nej!

Vad hinner hända för mig på två veckor liksom? Möjligen har jag träffat en psykolog och pratat..

När man har en utmattningsdepression är det inte ovanligt att man blir sjukskriven i minst ett halvår till att BÖRJA med. För mig har det inte ens gått ett halvår än och jag känner mig inte ett dugg friskare när jag blir frågad om jag snart kan jobba. Snarare blir jag bara uppjagad, får panik känslor och så känner jag mig ännu mera "kass" än vad jag gjorde sekunden innan jag fick frågan.

Tiden innan jag äntligen fick träffa psykologen på Företagshälsovården hade jag fått väldigt knapphändig hjälp:

jag hade blivit sjukskriven, fått recept på tabletter och pratat med en sköterska som inte ens hade riktigt ”behörighet”… TACK så heeemskt mycket sjukvården! *ironi*

Utbrändhet går ju liksom inte över av sig själv utan man är i behov av hjälp och behöver jobba aktivt med sig själv. Det är otroligt jobbigt för mig att inte veta vad som händer härnäst. Tankar som ”vad händer om jag inte kommer med i ”stressgruppen?” dyker upp konstant.

Hittills känner jag att jag är den som hållit i alla trådarna; jag ska ha koll på allt möjligt och söka upp nya vägar om en annan ”stängs”. Jag orkar inte det, inte förut och absolut inte nu. Jag har fullt upp med att kliva upp och försöka klara vardagen så gott det går. Det jobbiga nu är att jag har fallit ned i ett stort svart hål nu och jag vet inte hur jag ska göra för att komma upp.

Får jag be om största möjliga tyyystnaaad...

All stimuli som jag utsätts/utsätter mig för (såsom att åka buss, gå på biblioteket, handla) gör att jag blir helt stirrig, får panikkänslor och vill bara bort därifrån, huvudet känns som det är fullt med havregrynsgröt (kanske med kanel på till och med) och jag vet inte vad jag säger eller gör. Gissa om jag känner mig dummare än en hummer?

I och med att jag inte kan selektera bort oljud så har mina två NÄRMSTA vänner blivit...

*fanfar*

Ett par öronproppar!

Ja... ett par öronproppar sitter ju verkligen NÄRA?   

För en tid sedan lyssnade jag på ett program i P1 som heter ”Kropp & Själ”. Det handlade om hög- och lågstatus sjukdomar. Den sjukdom som jag har tillhör tydligen de "fula" sjukdomarna. Inte nog med att jag har det jobbigt som faktiskt är sjuk - jag har en "ful" diagnos också..

Jag har definitivt märkt av att det är skillnad på sjukdom och sjukdom men jag tycker att det är tragiskt och till och med tråkigt att sjukdomar och diagnoser ska kategoriseras.

Precis som kvinnan som det handlar om i programmet [Sara Alexandersson] har jag drabbats av två olika sjukdomar med några års mellanrum. Först ut var bilateral karotisdissektion (som betyder att båda halskärlen har ristats sönder) och nu utmattningsdepression (tidigare kallat utbrändhet) och jag har fått totalt olika bemötande från vården, kollegor och även från vissa vänner.

Vid första sjukdomen var det ju ofantligt synd om mig. Jag var även sjukt intressant för både vårdpersonal och andra eftersom det är SÅ ovanligt. Men när jag drabbades av depression och utmattning så känns det som om folk bara fnyser åt det hela och tycker att man ska rycka upp sig och inte "känna efter så mycket". Inte har läkarna tid att förklara något heller – de verkar inte vilja slösa tid på en ”lågstatus sjukdom” i onödan så att säga.

För mig är det här en kris och har kommit mer eller mindre som en chock. Något sådant här skulle ju inte drabba mig. Och när jag nu har fått diagnosen och sjukskrivning så vet jag inte vad jag ska göra. Ingen i vården har förklarat hur allt hänger ihop och än mindre vart jag ska vända mig eller vad jag ska göra. Det känns inte som jag har något stöd och jag känner mig vilsen, utlämnad och ensam.

Attityden bland människor jag möter är det så stor skillnad på så det går inte att jämföra ens. En del tycker på riktigt synd om mig och en del kan man höra en underton av ”Ja, visst… jag har också varit ”deppad” och ”utbränd” men jag var inte sjukskriven alls faktiskt!”

Problemet ligger väl i att det inte syns på mig att jag är sjuk. Ärligt talat hade jag hellre brutit en arm istället...

Det är inte ovanligt att man får sådana här "gliringar"

Kom aldrig till ro igår när jag skulle sova och det blev en väldigt orolig natt. Jag hade för mig att jag hade tvättid idag kl 07 så jag hade ställt klockan för att kliva upp men då jag kom dit så visade det sig att jag hade haft fel...

Då jag ändå var uppe så gjorde jag en massa andra ”nyttosaker”. Därefter kom jag mig ut fastän det kändes motigt. Termometern visade -12º men kinderna gnällde och tyckte att det kändes betydligt kallare än så. Själen blev dock varm och glad över att få lyssna på fågelkvitter och se solen.

På eftermiddagen skulle jag få besök. Det var verkligen trevligt, roligt och mysigt. När det började närma sig middagstid så frågade jag om hon var hungrig, det var hon. Jag tänkte att kunde äta hos mig istället för att hon ska åka hem till sig och äta ensam. Då slapp ju båda att bli ensamma vid varsitt middagsbord liksom. 

Hon ville gärna stanna och äta. Så vi lagade mat tillsammans (även fast den inte var trasig innan) och det var jättemysigt. Hon till och med diskade utan att jag ens fört det på tal – bara för att hon ville!

Nu är jag trött men känner ändå att jag har haft en härlig dag.   

Det har verkligen varit ett underbart vackert väder idag. Jag har fått i "läxa" att promenera 30 minuter x2 varje dag. Men jag har sänkt ribban så att det är bra om jag kommer ut på en promenad och toppen om jag kommer ut på 2 stycken.

Lagom temperatur, strålande sol, gnistrande snö och små fåglar som kvittrade glatt. Helt fantastiskt. Skönt var det också. Jag log hela promenaden.

En timma gick jag och jag kände mig så nöjd efteråt   

Då var det äntligen avklarat; besöket hos läkaren på Stresskliniken. Tyvärr gav det mig inte någon vidare information utan mest bara funderationer och tankar.

Utfrågad och undersökt blev jag sannerligen kan jag då säga. Jösses vilken pärs! Men jag hoppas att detta leder till något bra.

Dock sa hon att jag skulle ha fortsatt kontakt med min läkare på vårdcentralen samt den psykolog som jag har träffat på Företagshälsovården så just det känns illavarslande.

Samtidigt är det lite dumt av mig att ta ut något i förskott åt det endera hållet men tankarna kommer ändå. Nu återstår väntan & förhoppning.

Imorgon ska jag alltså till en läkare på Stresskliniken. Det är det andra bedömningssamtalet av 2 som jag ska genomgå.

Det första besöket var till en psykolog och det gjorde jag förra veckan. Ett samtal som bara  skulle ta 2 timmar...   

Som jag har väntat och väntat på det här andra samtalet och så är det plötsligt dagen före och jag känner mig tokigt nervös *svälj* Detta samtalet beräknas också ta 2 timmar.

Efter läkarbesöket ska psykologen och läkaren som jag träffat ha en rond och fundera på om de ska "anta" mig eller inte (alltså om de anser att det som de kan erbjuda skulle hjälpa mig). 

Även om det kanske låter konstigt så hoppas jag på att de säger att de "vill anta mig". Då skulle det innebära att jag under 9 månaders tid får gå i gruppterapi. OM jag kommer med så är det 24 träffar där vi får lära oss om stress, att tänka annorlunda och så (jag vet ju inte så mycket nu i och med att jag inte är där än...)

Hoppas bara att jag kan sova något i natt. Jag ska vara där 8:30 *pirr*