[Helgen]

Har haft allt annat än roligt i helgen. Jag inledde fredagseftermiddagen med att sova eftersom jag kände mig helt däckad och detta helt utan anledning (tyckte jag då). Sedan började jag frysa trots att jag låg på en fårskinnsfäll och hade en filt över mig.

Det var då jag anade att jag nog hade feber. Check, jodå 38,4 hade jag till att börja med. Undertiden den steg fick jag sjukt ont i hela kroppen och frös som en päls lös hund.

Även fast jag låg i soffan så längtade jag efter att ”få” lägga mig i sängen. Tyckte att det var onödigt tidigt att lägga mig (även fast jag redan låg)… Jag somnade av och till och när klockan var vid 01-tiden så blev det ilfart mot toaletten, som jag kramades med ett tag. Sedan var jag helt slut och lade mig i sängen med en hink som trygghet bredvid mig (inte i sängen dock…)

Resten av helgen var jag loj, hade svårt för att äta eller göra något överhuvudtaget. Men en spyhelg är ju också en helg…

[Måndag]

Idag har jag varit på Stresskliniken och träffat den psykolog som hade bedömningssamtalet med mig (som var inför ev start på Stresskliniken). Nu skulle jag få höra vad samtalet och den feta luntan som jag fyllt i hade resulterat i för bedömning.

Fört handlade det om utmattning. Var jag det? Och om jag var det, hur mycket? När hon beskrev sa hon att jag skulle tänka på ett batteri med en skala mellan 0-7 där 0 är fulladdat, 4 börjar orken ta slut och vid 7 betyder fullständigt tömt. Jag hade 6,5 - Kraftig utmattning med andra ord!

Sedan var det skalan med depression och där visade det sig att jag har/hade jag en djup depression. På ett sätt känns det skönt att få det bekräftat eftersom det känns som om folk inte litar på mig.

Hon sa, liksom så många andra professionella har sagt, att det måste och kommer att ta tid att komma tillbaka och att vägen kan vara både krokig och lång!

Sedan till en sak som jag kände var så passande:

Inombords har jag successivt, under många år, blivit ”stukad” men framöver kommer jag mest sannolikt att gå igenom en stor ”förvandling”. Rätt troligt till det bättre. Det kommer nog att innebära att jag får mer självinsikt. Och jag kommer (förhoppningsvis) att ändra mina tankebanor och beteenden som lett till den situation jag är i nu.  

Har funderat en hel del efter mitt besök på jobbet. Psykologen sa (just efter mitt möte där) något i stil med: ”Eftersom det inte syns att du är sjuk på utsidan - så kommer kollegorna att tro att du är "den gamla vanliga Linda" som är tillbaka. På utsidan är det inte mycket som hänt, förutom att jag fått ett helt gäng med "kostcirklar"… Men på insidan har det hänt otroligt mycket. Tyvärr är det lätt att glömma det.

Därför har jag fått rådet att arbetsträna någon annanstans än på mitt jobb. Det är ju inte lätt för kollegorna heller. Hur ska de bete sig liksom? Sedan kan det ju bli väldigt konstiga situationer och onödiga missförstånd. Detta eftersom jag inte har styrkan att säga nej om någon ber mig om något. Jag vill ju vara bussig, snäll och ”duktig” för att folk ska tycka om mig och för att jag ska ”duga”. Sorgligt va?

Jag vill faktiskt göra en fullkomlig förändring. För som jag har haft det och betett mig fram till nu har ju uppenbarligen inte fungerat. Ingen annan kan ju heller göra det åt mig, utan det är jag själv som måste ta tag i rodret och styra. *Gulp*

Så OM jag kommer att bete mig annorlunda i framtiden så hoppas jag att ni kommer att tycka om mig ändå.

Nu låter det kanske som jag ska gå igenom värsta personlighetsförändringen – och vem vet, det kanske jag ska!   

I måndags sa ju rehabiliteringskonsulten på Stresskliniken att jag skulle hälsa på mina kollegor på jobbet. På eftermiddagen skickade jag ett ”förvarningsmail” så att de skulle veta om att jag tänkte dyka upp.

Planerade in min träff till förmiddags fikat just före ett möte som jag hade inplanerat hos psykologen, eftersom det ligger alldeles i närheten. Det visade sig vara en mycket klok plan.

Redan då jag började ta mina första steg in på sjukhuset så började hjärtat öka takten och jag kände att jag ville fly därifrån. När jag kom fram till rummet där vi sekreterare sitter var det bara en person där, vilket faktiskt kändes skönt just då.

Efter en liten pratstund gick vi till fikarummet där det kändes som ingen tog notis om att jag ens var där. Men det kändes som om de kunde se hur mitt hjärta hoppade under mina kläder. Gud så otäckt det var! Bekväm kände jag mig inte för fem öre, utan jag ville bara därifrån.

Mina kollegor kom in lite senare, men vid den tidpunkten hade fikarummet fyllts på med väldigt mycket människor. Därför fick de inte plats vid det bord jag satt vid och jag träffade knappt mina kollegor som det var tänkt.

Att sitta i fikarummet kändes för mig som att sitta inuti en bikupa där bina surrade helt otroligt mycket. Och eftersom jag är oförmögen att stänga ute ljud så blev det väldigt ansträngande för min hjärna.

Sedan var det dags att gå och då jag hämtade mina ytterkläder såg jag chefen vinka ivrigt. Det kändes så tokigt, precis som om hon glömt att jag är sjuk.

När jag kom till psykologen kunde jag knappt andas. Det var en väldigt stark upplevelse som jag haft på jobbet och det var fantastiskt skönt att bolla mina känslor och tankar med henne. Och höra att jag inte höll på att bli galen eller sinnessjuk för den delen.

I och med att jag snart ska börja gruppbehandlingen på Stresskliniken så började hon på slutet att säga ”Det har varit väldigt trevligt att följa din resa” och så beskrev hon hur hon hade upplevt mig från början och hur hon upplever mig nu. "Gör du slut med mig nu?", frågade jag eftersom det kändes lite lättare att skoja till det lite.

Hon förklarade då att jag nu skulle få hjälp och att det var dumt att blanda in för många kockar i soppan, vilket jag kan hålla med om även fast jag kommer att sakna henne - hon har hjälpt mig så otroligt mycket! Även om det är en lång väg kvar att gå.

I helgen har jag blivit "ompysslad" av min kära mamma ♥ Det var underbart!

I förmiddags kl 10:00 träffade jag min rehabkonsult för första gången. Hon ska stötta mig när det gäller arbetsåtergång. Hos henne fick jag göra en s.k kartläggning om hur det är på mitt jobb och lite smått om hur vi ska gå tillväga framöver. Efter mötet var jag helt slut i huvudet och det har inte gått över i skrivande stund.

Imorgon ska jag till min psykolog igen men innan det tänkte jag hälsa på mina kollegor på jobbet och fika med dem. Det känns jobbigt och det känns jobbigt att känna så också. Frågan är hur jag ska göra för att slippa känna så. Troligen är det skammen jag känner inför att jag inte är ”som alla andra” som ställer till det och därav skäms jag väl…

Enda sedan i slutet av augusti har jag varit sjukskriven men det var inte förrän i början av december som det faktiskt började hända saker. Äntligen fick jag uppgifter samt fick prata med en person som faktiskt vet vad hon pratar om.  

Om jag inte minns fel nu så var det efter en sjukhusvistelse (där det konstaterades att jag hade panikångest och led av stressymtom) som jag blev remitterad till Stresskliniken. Först händer inget... inget och sedan kommer ALLT på en gång! Som om du försöker få ut ketchup ur en glasflaska från Heinz   

Först och främst ska jag meddela att jag kom med på Stresskliniken och när jag fick det beskedet så har jag fått brev från sjukvården varenda dag i flera dagar!

Alla vill träffa mig av olika anledningar. Det är cellprov, tandläkarbesök, återbesök till läkare på Stresskliniken, introduktionsbesök på Stresskliniken, träff med en rehabkonsult på Stresskliniken, återbesök till min vanliga läkare på vårdcentralen och så har jag tider till psykologen *phu* Samt att jag har fått en förfrågan om jag vill delta i en studie i och med att jag ska gå i behandlingsgrupp...

Men det slutar inte där. Det ska ju även anordnas träff med Försäkringskassan också. Så just nu känns det som det händer FÖR mycket på kort tid. 

Att drabbas av en depression eller bli utbränd har med ens personlighetsstruktur att göra och det handlar inte om att visa sig svag. Snarare tvärtom faktiskt. Det handlar om att VÅGA släppa taget och att faktiskt VÅGA be om hjälp.

När en människa drabbas av en depression så stannar personen upp, gör ”bokslut” och hittar nya vägar, vilket jag känner igen hos mig själv.

Så istället för att se min utmattningsdepression som ett nederlag ska jag hellre se det som en möjlighet. Att bli deprimerad är tydligen EN TALANG enligt min psykolog!