Som jag har gruvat men ÄNTLIGEN är avstämningsmötet överstökat!  

Vanligtvis brukar en handläggare från Försäkringskassan vara med vid sådana möten, men så var det inte den här gången. Blev mäkta förvånad måste jag säga! De som var med på mötet var således: jag, läkare från Stresskliniken, arbetsrehabiliterings konsulten, min chef och en personalspecialist.

Naturligtvis kändes det inte bekvämt men jag var ändå lugn genom hela mötet. Anser även att jag sa förnuftiga saker och jag grät inte heller (jag var inte ens nära till tårar)!

Så vad hände då?

Inte mycket faktiskt! Chefen ska nu se efter om det finns något rum och lämpliga uppgifter som jag kan träna med. Detta har hon alltså haft skapligt lång tid på sig att fundera på men det verkar hon inte ha gjort… Personalspecialisten har samma uppgift. Och om de anser att det inte finns något inom kliniken där jag jobbar nu, så ser de över hela landstinget.

Min handläggare från Försäkringskassan ringde mig igår. Hon ville ta del av vad som sagts på mötet och höra vad vi har för planering för framtiden. Hon kom även med ett förslag (förutsett att alla möjligheter på mitt jobb är uttömda) att det finns arbetsinriktad rehabilitering som är ett samarbete med Arbetsförmedlingen.  

Men än så länge så avvaktar jag chefens insats och få höra hennes tankar och planering. Tyvärr känns det inte så hoppfullt med återgång till den klinik och arbete som jag har idag. Dock tänker jag inte hänga läpp för det.     

Arbetsinriktad rehabilitering  innebär att jag helt byter jobb, vilket jag känner kanske vore en bra lösning på något sätt ändå. Tänker då främst på att jag blivit sjuk TVÅ GÅNGER på samma arbetsplats! Kanske försöker både ödet och kroppen säga till mig: Gå vidare – gör något annat!