Sömnen är väldigt viktig och därför vill jag dela med mig av den här texten som jag hittade på Vårdguiden - Stockholms läns landstings hemsida. [Har dock kortat ned texten lite].

Alla har någon gång upplevt en sömnlös natt på grund av att man är stressad, uppjagad eller bekymrad över något i sin tillvaro. Det är jobbigt när det händer, men för det mesta är det inte farligt. Om det upprepar sig regelbundet är det naturligtvis viktigt att ordentligt se över orsakerna till sömnbristen.

Sömn behövs för att kroppen och hjärnan ska få vila, återhämta sig och bearbeta intryck. Förr trodde man att sömnen var ett passivt tillstånd, men idag vet vi att sömnen är uppdelad i så kallade sömncykler. Varje cykel tar mellan en och två timmar.

Cyklerna är:

Insomningsstadiet – stadium 1

Stabil sömn – stadium 2

Djup sömn – stadium 3 och 4

Drömsömn eller REM-sömn. [REM står för Rapid Eye Movement, som betyder snabba ögonrörelser].

Kroppen är så sinnrikt konstruerad att den automatiskt kan ta igen förlorad sömn nästa natt. Sömnförlusten tas igen genom ökat djup – inte ökad tid. Är du däremot ständigt stressad kan det bli problem med att ta igen sömnbristen. Stress gör att du varvar upp, vilket stör sömnens kvalitet och gör att du inte blir riktigt utvilad.

Återhämtning

Kroppens återhämtning och uppbyggnad sker under djupsömnen. Hjärnan arbetar då långsammare och tillverkningen av stresshormon går på sparlåga. Drömmar dyker upp då och då under de olika sömnstadierna, men de är vanligast under REM-sömnen. Då arbetar hjärnan aktivt på ett sätt som påminner om när man är vaken.

Sömnkvaliteten bestäms framför allt av:

• hur lång tid du har varit vaken. Ju längre tid du har varit vaken, desto djupare och snabbare sömn.
• när på dygnet du sover. Det är lättast att sova när den biologiska klockan är inställd på natt och kroppens ämnesomsättning är låg.

Höga krav

Problem med sömnen blir allt vanligare. Kvinnor är mest drabbade. Sömnproblemen beror ofta på stress. Det kan till exempel handla om hårda krav på sig själv eller från omgivningen, eller brist på eget inflytande, både i arbetslivet och i hemmet.

Typiska stressymtom är hjärtklappning, kallsvettning och en hjärna som arbetar på högvarv. När man väl har somnat kan sömnen bli ytlig på grund av att man vaknar flera gånger under natten.

Stress som är ofta återkommande, långvarig eller intensiv är skadlig och kan ge upphov till sjukdomar, till exempel högt blodtryck, yrsel, hjärt- och kärlsjukdom, övervikt och magbesvär.

Några råd vid sömnproblem

Se till att skaffa bra förutsättningar för god sömn:

• Gå inte och lägg dig utan att vara sömnig. [Det är skillnad på att vara trött och sömnig]
• Se till att varva ned en till två timmar innan du lägger dig. Det är viktigt att vara avspänd och lugn då man ska sova.
• Försök att ta itu med stress och problem före sänggåendet. Att ligga och älta problem gör det svårare att varva ner.
• Undvik kaffe, te, cola eller energidryck sex timmar innan du lägger dig. Dryckerna gör det svårare att gå ner i varv.
• Ha det mörkt, svalt och tyst i rummet och använd en bra säng.
• Undvik att arbeta eller titta på TV i sängen.
• Ha regelbundna tider för när du lägger dig respektive stiger upp.
• Om du inte kan sova – gå upp och gör något annat tills du blir sömnig. Tänd helst inte lampan.
• Undvik tupplurar under dagen.
• Motionera regelbundet.
• Se till att få mycket ljus under dagen, speciellt på morgonen.

I evigheter har jag varit förkyld nu känns det som. Men i själva verket är det "bara" 1,5 vecka. Den tiden har i alla fall för mig känts sjukt lång! Hur mycket slem och snor kan det rimligen finnas i en vuxen människas kropp? Tycker att jag inte gör annat än att hosta upp och snyta ut dagarna i ända. Jag är less på det nu. 

Hör ni det baciller? Ge er aaaaav!!! *Schas*

Igår var det gruppbehandling och då fick jag veta att det inte är något nästa vecka. *Sorg* Jag får väldigt mycket ut av att gå på dessa träffar. Givetvis är det ansträngande för hjärnan och det kan vara oerhört jobbigt med insikten om mitt eget beteende. Men i och med att alla deltagare har samma sjukdomsbild som jag så förstår vi varandra så bra utan att behöva förklara ihjäl sig... Och det känns skönt att bli BETRODD!

Som jag har gruvat men ÄNTLIGEN är avstämningsmötet överstökat!  

Vanligtvis brukar en handläggare från Försäkringskassan vara med vid sådana möten, men så var det inte den här gången. Blev mäkta förvånad måste jag säga! De som var med på mötet var således: jag, läkare från Stresskliniken, arbetsrehabiliterings konsulten, min chef och en personalspecialist.

Naturligtvis kändes det inte bekvämt men jag var ändå lugn genom hela mötet. Anser även att jag sa förnuftiga saker och jag grät inte heller (jag var inte ens nära till tårar)!

Så vad hände då?

Inte mycket faktiskt! Chefen ska nu se efter om det finns något rum och lämpliga uppgifter som jag kan träna med. Detta har hon alltså haft skapligt lång tid på sig att fundera på men det verkar hon inte ha gjort… Personalspecialisten har samma uppgift. Och om de anser att det inte finns något inom kliniken där jag jobbar nu, så ser de över hela landstinget.

Min handläggare från Försäkringskassan ringde mig igår. Hon ville ta del av vad som sagts på mötet och höra vad vi har för planering för framtiden. Hon kom även med ett förslag (förutsett att alla möjligheter på mitt jobb är uttömda) att det finns arbetsinriktad rehabilitering som är ett samarbete med Arbetsförmedlingen.  

Men än så länge så avvaktar jag chefens insats och få höra hennes tankar och planering. Tyvärr känns det inte så hoppfullt med återgång till den klinik och arbete som jag har idag. Dock tänker jag inte hänga läpp för det.     

Arbetsinriktad rehabilitering  innebär att jag helt byter jobb, vilket jag känner kanske vore en bra lösning på något sätt ändå. Tänker då främst på att jag blivit sjuk TVÅ GÅNGER på samma arbetsplats! Kanske försöker både ödet och kroppen säga till mig: Gå vidare – gör något annat! 

Oj så länge sedan jag uppdaterade nu. Ber om ursäkt för det. Till er tröst kan jag ju säga att ni inte har missat så mycket ;-)

[Tisdag 15 mars]

Nuförtiden längtar jag till en helt vanlig vardag som heter tisdag. Det är ju då jag har min gruppbehandling. Min upplevelse är att jag tar in väldigt mycket vettig information som jag har så mycket nytta av. En del saker kanske är helt självklara för andra, som inte är sjuka, men för oss som går på Stresskliniken är det inte det och därför behöver vi träna.

Exempelvis på att sitta helt stilla. Att inte röra sig och helst inte tänka heller. Vilken plåga. En minut! Det kryper i hela kroppen. Man ”ska” ju göra något hela tiden…

Otroligt många metaforer har vi fått ta lärdom av. Tänk dig att du kör bil. Du gasar på och använder nästan aldrig någonsin bromsen, vilket resulterar i att det gnisslar som satan då du försöker bromsa det minsta. Vad leder detta till? Jo, man gasar mera för att slippa den eländiga gnisslandet… Med andra ord är det svårt att stanna av för då ”gnisslar det” i systemet. I kroppen känner man otäcka känslor = symtom som man helst vill slippa. Och för att slippa så kör man vidare utan att stanna vid P-skylten liksom.

[Fredag 18 mars]

Mamma hade frågat mig för länge sedan om jag ville följa med ut på Äpplet och dansa till Elizas. Även fast jag förstod att det nog inte skulle vara så mycket av ”mitt dansfolk” ute så tänkte jag att det kunde vara trevligt att försöka komma ut ändå. Först kom mamma och en gammal arbetskompis till henne hit och åt ost & kex samt groggade lite. Himla trevligt må jag säga!

När vi kommit ned på Äpplet åt vi deras buffé och vi tog ett glas vin till det. Det var mycket gott både vinet och maten. Sedan kom musiken igång och de andra två blev uppbjudna på direkten och fick dansa en hel del. Själv kände jag att jag var nöjd att lyssna och iaktta de andra (i alla fall så länge). Medan jag satt och smuttade på vin kunde jag spana in om det fanns någon som jag kunde försöka få tag på för en dans senare – och det fanns det! Jag lyckades få tag i några guldkorn, ja faktiskt flera stycken. Så jag fick lite mysdanser – underbart.

[Lördag 19 mars]

På morgonen kom mammas man för att hjälpa mig att skruva ned en säng och att skruva ihop en annan. Så fantastiskt skönt att få det bortgjort. Tusen tack!

[Måndag 21 mars]

Enligt inrådan av rehab konsulten och min läkare på Stresskliniken så vill de att jag ska ha sociala träffar på jobbet för att avdramatisera den jobbiga känslan att gå dit överhuvudtaget. En sådan träff hade jag på måndagen. Meningen är att jag ska fika och prata med dem. den här gången var ingen skillnad mot för de andra träffarna. Jag hade hjärtklappning, svårt att andas och andra otrevliga symtom och kände mig inte bekväm alls.

[Tisdag 22 mars]

På den här gruppbehandlingen blev det känslosamt. Flera av oss grät då vi berättade saker ur våra liv. Det blev en sinnessjukt jobbig eftermiddag då jag hade galet ont i huvudet och ville bara sova, vilket jag också tillslut blev tvungen att göra för att överhuvudtaget klara av eftermiddagen/kvällen med sonen.

[Onsdag 23 mars]

Åter till Stresskliniken men den här gången för ett återbesök med läkaren där. Vi pratade lite om hur det gick för mig och en hel del kring det förestående avstämningsmötet med Försäkringskassan som jag gruvar för.

[Torsdag 24 mars]

Tid på vårdcentralen. Jag var helt enkelt less på att ha en känsla av att dö genom att förblöda en gång varje månad. Att spy av smärta och knappt kunna göra något alls är ju inget liv liksom. Förutom det så mår jag så illa och humöret påverkas därefter så jag har ju inte varit någon trevlig mamma direkt. Monster är vad jag varit!

[Fredag 25 mars]

Social träff på jobbet igen. Det roligaste var att en av mina kollegor sa ”Jag tyckte att det gick bra förra gången”. För vem undrar jag? För henne eller? Själv tyckte jag inte alls att det hade gått bra förra gången eftersom jag då kände mig utfrågad som om jag var på rättegång nästan och samma person som då hade tyckt att det gick bra fällde en hel del idiotiska kommentarer som förföljer mig fortfarande.

Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyys…

En vän (som jag är glad att jag träffat och börjat umgås med) frågade om sonen och jag ville komma över på filmkväll och äta pizza tillsammans. Efter velande fram och åter från min sida om vi skulle äta hemma eller med dem beslöt jag för att vi joinade dem. Det blev trevligt och mysigt och vi stannade lääänge. Fick leka sagotant för en av hennes söner. Jag läste för honom en gång tidigare och han hade tyckt att det var så mysigt så nu önskade han att jag skulle läsa godnattsaga för honom igen, vilket jag mer än gärna gjorde eftersom jag tyckte att det var precis lika mysigt.

Igår hade jag den mest fantastiska dag! Först och främst hade jag sovit riktigt GOTT utan mardrömmar. Jag kände mig faktiskt utvilad då jag vaknade. Så välbehövligt må jag säga!

Att jag sedan fick känna mig som en prinsessa hela dagen gjorde inte saken sämre. Igår måste vara den mest gudomliga dag jag har varit med om på länge.

Blev bjuden på en hel dag på Iksu SPA. Där skulle jag slappna av och inte känna någon stress. Tro mig, jag njöt i så stora mängder att jag nog kommer att sväva minst en decimeter ovanför marken ett BRA tag framöver! (Lova att inte plocka ned mig bara!)    

Förutom det så är det en alldeles strålande vacker dag idag! 

Helgen gick i lugnets tecken. Hade inget inplanerat men jag och sonen klarade oss igenom den ändå ;-) Han fick vara med kompis hela söndagen och vad vi gjorde på lördagen har jag redan förträngt. Det är ju så nuförtiden att jag ingenting minns - och det känns fruktansvärt. Som ett urblåst ägg till påsk helt enkelt…

Idag var det gruppbehandling igen. Och om jag känner mig som ett urblåst ägg i vanliga fall är det inget mot vad jag kände efter träffen. Det var ett under att jag tog mig hem! Hur hjärntrött kan man bli egentligen? Av att ”bara prata” och ta in intryck…? Totalt väck blev jag hur som helst och det har inte blivit fason på mig än, fastän klockan är närmare halv 7 på kvällen! 

Givetvis kan det spela roll att känslorna aktiveras i och med att det går upp ett gäng med ”Liljeholmens” då jag sakta börjar inse att jag är sjuk. Eller åtminstone har ett syndrom-elände som inte går att skaka av sig som lite mjäll på axeln…

Tyvärr är det nu 2 veckors väntan till nästa träff på grund av sportlov – suck! Jag som tyckte att jag/vi hade kommit igång så bra med att samtala med varandra.

Från dagens träff tar jag med mig:

Att jag är en ”aktivitetsmissbrukare” som får abstinens när det blir för stilla. Därför har jag tidigare gjort mer och mer saker eller gått snabbare för att inte bli stilla och känna efter – typ.

Prova inte det hemma (ja, helst inte någon annanstans heller!!)

Man blir bara sjuk av det!   

[Tisdag]

Tisdag och dags för gruppbehandling igen. Faktum är att jag hade längtat. Den här gången skulle vi berätta hur vår dagliga övning hade gått.

Övningen bestod i att gå i lugnt tempo, stanna upp – reflektera vad jag ser och säga HÖGT ”det här mår jag bra av”. Gissa om jag tittat mig omkring innan jag sa de där orden… Snacka om att jag har känt mig som en tönt och dåre som bara väntat på att någon skulle komma och släpa mig i armarna hela vägen till Psyket. Men det var så befriande att få prata om det. Orädd, helt öppet och ärligt.

Vi pratade även om hur andra personers reaktioner på en utbränd person kan te sig. Intressant må jag säga. Deras tankar var inte alls i närheten av vad jag själv trodde. Faktum är att många är skräckslagna.

Det kan hända att någon på jobbet uppmanar mig att stanna hemma och då är det egentligen inte för min skull, utan för att rädda sitt eget skinn. Då behöver nämligen inte den personen vara i samma rum som mig. Och slipper därmed vara spänd och fundera på hur sitt beteende gentemot mig.

Samtidigt; om jag ska försöka förklara hur det känns för mig och hur jag upplever saker och ting så önskar jag att de kan vara raka och ärliga och berätta hur det känns för dem! Annars blir det ju en haltande situation.

Även om jag måste säga att jag blir ofantligt trött efter gruppträffarna och känner mig totalt lobotomerad… Så ser jag ändå framemot vad vi ska prata om på tisdag och vad jag eventuellt kan få lära mig då.

[Onsdag]

Min dag – och vilken dag sen!

Det började helt fantastiskt. Jag blev helt rörd av alla meddelanden på facebook (jodå, det kom till och med ett gäng tårar), sms och telefonsamtal och naturligtvis de besök jag fick. Kort och gott – allt blev jag uppriktigt tacksam för! Fina och helt perfekta presenter som gjorde mig glad. Jag kände mig som en prinsessa!    

På tal om prinsessor så kom jag osööööökt att tänka på prinsesstårta. En sådan köpte jag på förmiddagen – trodde jag. Tårtan mina ögon fått syn på, och fullkomligt kärat ned sig i, var rosa och såg sådär fluffig och smarrig ut. Den var ett lätt byte. Lite dyr i drift dock (men den sa inte nej i alla fall) och den fick följa med mig hem. *Dreglar lätt*

[Helgen]

Har haft allt annat än roligt i helgen. Jag inledde fredagseftermiddagen med att sova eftersom jag kände mig helt däckad och detta helt utan anledning (tyckte jag då). Sedan började jag frysa trots att jag låg på en fårskinnsfäll och hade en filt över mig.

Det var då jag anade att jag nog hade feber. Check, jodå 38,4 hade jag till att börja med. Undertiden den steg fick jag sjukt ont i hela kroppen och frös som en päls lös hund.

Även fast jag låg i soffan så längtade jag efter att ”få” lägga mig i sängen. Tyckte att det var onödigt tidigt att lägga mig (även fast jag redan låg)… Jag somnade av och till och när klockan var vid 01-tiden så blev det ilfart mot toaletten, som jag kramades med ett tag. Sedan var jag helt slut och lade mig i sängen med en hink som trygghet bredvid mig (inte i sängen dock…)

Resten av helgen var jag loj, hade svårt för att äta eller göra något överhuvudtaget. Men en spyhelg är ju också en helg…

[Måndag]

Idag har jag varit på Stresskliniken och träffat den psykolog som hade bedömningssamtalet med mig (som var inför ev start på Stresskliniken). Nu skulle jag få höra vad samtalet och den feta luntan som jag fyllt i hade resulterat i för bedömning.

Fört handlade det om utmattning. Var jag det? Och om jag var det, hur mycket? När hon beskrev sa hon att jag skulle tänka på ett batteri med en skala mellan 0-7 där 0 är fulladdat, 4 börjar orken ta slut och vid 7 betyder fullständigt tömt. Jag hade 6,5 - Kraftig utmattning med andra ord!

Sedan var det skalan med depression och där visade det sig att jag har/hade jag en djup depression. På ett sätt känns det skönt att få det bekräftat eftersom det känns som om folk inte litar på mig.

Hon sa, liksom så många andra professionella har sagt, att det måste och kommer att ta tid att komma tillbaka och att vägen kan vara både krokig och lång!

Sedan till en sak som jag kände var så passande: