[Tisdag]

Tisdag och dags för gruppbehandling igen. Faktum är att jag hade längtat. Den här gången skulle vi berätta hur vår dagliga övning hade gått.

Övningen bestod i att gå i lugnt tempo, stanna upp – reflektera vad jag ser och säga HÖGT ”det här mår jag bra av”. Gissa om jag tittat mig omkring innan jag sa de där orden… Snacka om att jag har känt mig som en tönt och dåre som bara väntat på att någon skulle komma och släpa mig i armarna hela vägen till Psyket. Men det var så befriande att få prata om det. Orädd, helt öppet och ärligt.

Vi pratade även om hur andra personers reaktioner på en utbränd person kan te sig. Intressant må jag säga. Deras tankar var inte alls i närheten av vad jag själv trodde. Faktum är att många är skräckslagna.

Det kan hända att någon på jobbet uppmanar mig att stanna hemma och då är det egentligen inte för min skull, utan för att rädda sitt eget skinn. Då behöver nämligen inte den personen vara i samma rum som mig. Och slipper därmed vara spänd och fundera på hur sitt beteende gentemot mig.

Samtidigt; om jag ska försöka förklara hur det känns för mig och hur jag upplever saker och ting så önskar jag att de kan vara raka och ärliga och berätta hur det känns för dem! Annars blir det ju en haltande situation.

Även om jag måste säga att jag blir ofantligt trött efter gruppträffarna och känner mig totalt lobotomerad… Så ser jag ändå framemot vad vi ska prata om på tisdag och vad jag eventuellt kan få lära mig då.

[Onsdag]

Min dag – och vilken dag sen!

Det började helt fantastiskt. Jag blev helt rörd av alla meddelanden på facebook (jodå, det kom till och med ett gäng tårar), sms och telefonsamtal och naturligtvis de besök jag fick. Kort och gott – allt blev jag uppriktigt tacksam för! Fina och helt perfekta presenter som gjorde mig glad. Jag kände mig som en prinsessa!    

På tal om prinsessor så kom jag osööööökt att tänka på prinsesstårta. En sådan köpte jag på förmiddagen – trodde jag. Tårtan mina ögon fått syn på, och fullkomligt kärat ned sig i, var rosa och såg sådär fluffig och smarrig ut. Den var ett lätt byte. Lite dyr i drift dock (men den sa inte nej i alla fall) och den fick följa med mig hem. *Dreglar lätt*

[Helgen]

Har haft allt annat än roligt i helgen. Jag inledde fredagseftermiddagen med att sova eftersom jag kände mig helt däckad och detta helt utan anledning (tyckte jag då). Sedan började jag frysa trots att jag låg på en fårskinnsfäll och hade en filt över mig.

Det var då jag anade att jag nog hade feber. Check, jodå 38,4 hade jag till att börja med. Undertiden den steg fick jag sjukt ont i hela kroppen och frös som en päls lös hund.

Även fast jag låg i soffan så längtade jag efter att ”få” lägga mig i sängen. Tyckte att det var onödigt tidigt att lägga mig (även fast jag redan låg)… Jag somnade av och till och när klockan var vid 01-tiden så blev det ilfart mot toaletten, som jag kramades med ett tag. Sedan var jag helt slut och lade mig i sängen med en hink som trygghet bredvid mig (inte i sängen dock…)

Resten av helgen var jag loj, hade svårt för att äta eller göra något överhuvudtaget. Men en spyhelg är ju också en helg…

[Måndag]

Idag har jag varit på Stresskliniken och träffat den psykolog som hade bedömningssamtalet med mig (som var inför ev start på Stresskliniken). Nu skulle jag få höra vad samtalet och den feta luntan som jag fyllt i hade resulterat i för bedömning.

Fört handlade det om utmattning. Var jag det? Och om jag var det, hur mycket? När hon beskrev sa hon att jag skulle tänka på ett batteri med en skala mellan 0-7 där 0 är fulladdat, 4 börjar orken ta slut och vid 7 betyder fullständigt tömt. Jag hade 6,5 - Kraftig utmattning med andra ord!

Sedan var det skalan med depression och där visade det sig att jag har/hade jag en djup depression. På ett sätt känns det skönt att få det bekräftat eftersom det känns som om folk inte litar på mig.

Hon sa, liksom så många andra professionella har sagt, att det måste och kommer att ta tid att komma tillbaka och att vägen kan vara både krokig och lång!

Sedan till en sak som jag kände var så passande:

För en tid sedan hörde jag en låt på radion som jag föll pladask för! Både texten och rösten på killen som sjöng tilltalade mig starkt!

Som en nersolkad skjorta

Som en trasig medalj

Som nåt som stod för nåt vackert, men som tappat sin glans

Det är för sent att rätta till

Det är för sent att börja om

Det är för sent för ett påkommet svar

Var jag en dåre, var jag blind, var jag förlorad?

Så var det för din skull

Var jag ett barn som sprang bort mig i natten?

Så var det för din skull

Jag borde gått när jag kände att hjärtat tog stryk

Borde förstått att du behövde nåt mer

Jag har förstått nu, polletten har trillat ner

Men åt helvete för sent

Som ett urdrucket glas

Som ett skämt dom hört förut

Som att bocka för publiken när dom redan gått ut

Det är för sent att rätta till

Det är för sent att börja om

Det är för sent för ett påkommet svar

Var jag en dåre, var jag blind, var jag förlorad?

Så var det för din skull

Var jag ett barn som sprang bort mig i natten?

Så var det för din skull

Jag borde gått när jag kände att hjärtat tog stryk

Borde förstått att du behövde nåt mer

Jag har förstått nu, polletten har trillat ner

Men åt helvete för sent

Ska jag förbanna och gråta eller skratta och

förlåta mig själv för min dumhet?

Spelar det nån roll?

Det är ju för sent

Det är åt helvete för sent

Var jag en dåre, var jag blind, var jag förlorad?

Så var det för din skull

Var jag ett barn som sprang bort mig i natten?

Så var det för din skull

Jag borde gått när jag kände att hjärtat tog stryk

Borde förstått att du behövde nåt mer

Jag har förstått nu, polletten har trillat ner

Men jag borde gått

Jag har förstått nu, polletten har trillat ner

Åt helvete för sent

Glädje

Idag var alltså första gruppträffen på Stresskliniken. Det kändes verkligen befriande och lättsamt. Tänk att du har en sjukdom som du alltid känt dig ensam om. Ingen har förstått riktigt när man har försökt att förklara och plötsligt finns det 6 stycken personer som förstår precis! *Hallelujah moment*

Vi har fått en daglig övning som ska göras just dagligen ;-) Men bara en gång per dag och det handlar om sekunder. Det är en "lätt" uppgift men för en person i stress som har svårt att få vardagen att fungera, kan det bli svårt ändå.

Sorg

Sista gången jag besökte arbetsplatsen gjorde jag en tråkig upptäckt. Eftersom jag tyckte att det kändes en aning klumpigt att ha mina varma vinterskor på mig då jag ändå skulle stanna ett tag tänkte jag att jag skulle byta om till mina Foppatofflor. De hade flyttats på, vilket inte gör något såklart. 

Det var när jag kom nära dem som jag såg det på en gång. Ena gröna toffeln såg mindre ut än den andra! Mycket mindre! Jag provade båda och märkte att den ena inte ens gick att få på!

Så sneglade jag på mina fina, nya, röda ballerina "Foppisar" som låg brevid och till min fasa hade den ena skon krympt i det paret också!

Det var nu jag började undra: Men vad i helvete (ursäkta språket) har hänt medan jag varit borta? Då visade det sig att en äldre kollega hade haft igång en värmefläkt som hon inte haft någon koll på överhuvudtaget. Den hade alltså stått och blåst varmluft på mina inneskor! Och av all värme, som blåst på dem, hade de alltså krympt. Gud så besviken och ledsen jag känner mig över det.

Förutom mina krymplingar till skor så har mina älsklingsvantar på något underligt vis försvunnit alternativt stulits. 

[Uppdatering]

Idag hade jag ju dessutom sönder min fin-fina "pennkopp" som jag köpt på Ikea 

 Farväl mina "Foppisar" & älskade vantar - farväl fina pennkopp *snyft*

I helgen har jag varit hos min kära mamma. Min storebror och hans son är där nu och stannar några dagar. Sonen och jag blev hämtade av min snälla lillebror på lördagen efter lunch. Även min bror och hans son var med då. Det var så underbart att få träffa dem igen eftersom det inte är så ofta (de bor i Göteborg).

Mamma lagade väldigt god mat och det var så mysigt allting! Lite wii spelade vi och det var jättekul. Även fast jag fick trängingsvärk och att jag mest skrattade ibland eftersom jag sög på vissa sporter ...

Men inte boxningen  Där fick de så att de föll ihop! *yääääh*

Imorgon.. det är då det börjar - mitt äventyr *gulp*

Då är det gruppbehandlingsstart och jag är nervööös.

Inombords har jag successivt, under många år, blivit ”stukad” men framöver kommer jag mest sannolikt att gå igenom en stor ”förvandling”. Rätt troligt till det bättre. Det kommer nog att innebära att jag får mer självinsikt. Och jag kommer (förhoppningsvis) att ändra mina tankebanor och beteenden som lett till den situation jag är i nu.  

Har funderat en hel del efter mitt besök på jobbet. Psykologen sa (just efter mitt möte där) något i stil med: ”Eftersom det inte syns att du är sjuk på utsidan - så kommer kollegorna att tro att du är "den gamla vanliga Linda" som är tillbaka. På utsidan är det inte mycket som hänt, förutom att jag fått ett helt gäng med "kostcirklar"… Men på insidan har det hänt otroligt mycket. Tyvärr är det lätt att glömma det.

Därför har jag fått rådet att arbetsträna någon annanstans än på mitt jobb. Det är ju inte lätt för kollegorna heller. Hur ska de bete sig liksom? Sedan kan det ju bli väldigt konstiga situationer och onödiga missförstånd. Detta eftersom jag inte har styrkan att säga nej om någon ber mig om något. Jag vill ju vara bussig, snäll och ”duktig” för att folk ska tycka om mig och för att jag ska ”duga”. Sorgligt va?

Jag vill faktiskt göra en fullkomlig förändring. För som jag har haft det och betett mig fram till nu har ju uppenbarligen inte fungerat. Ingen annan kan ju heller göra det åt mig, utan det är jag själv som måste ta tag i rodret och styra. *Gulp*

Så OM jag kommer att bete mig annorlunda i framtiden så hoppas jag att ni kommer att tycka om mig ändå.

Nu låter det kanske som jag ska gå igenom värsta personlighetsförändringen – och vem vet, det kanske jag ska!   

I måndags sa ju rehabiliteringskonsulten på Stresskliniken att jag skulle hälsa på mina kollegor på jobbet. På eftermiddagen skickade jag ett ”förvarningsmail” så att de skulle veta om att jag tänkte dyka upp.

Planerade in min träff till förmiddags fikat just före ett möte som jag hade inplanerat hos psykologen, eftersom det ligger alldeles i närheten. Det visade sig vara en mycket klok plan.

Redan då jag började ta mina första steg in på sjukhuset så började hjärtat öka takten och jag kände att jag ville fly därifrån. När jag kom fram till rummet där vi sekreterare sitter var det bara en person där, vilket faktiskt kändes skönt just då.

Efter en liten pratstund gick vi till fikarummet där det kändes som ingen tog notis om att jag ens var där. Men det kändes som om de kunde se hur mitt hjärta hoppade under mina kläder. Gud så otäckt det var! Bekväm kände jag mig inte för fem öre, utan jag ville bara därifrån.

Mina kollegor kom in lite senare, men vid den tidpunkten hade fikarummet fyllts på med väldigt mycket människor. Därför fick de inte plats vid det bord jag satt vid och jag träffade knappt mina kollegor som det var tänkt.

Att sitta i fikarummet kändes för mig som att sitta inuti en bikupa där bina surrade helt otroligt mycket. Och eftersom jag är oförmögen att stänga ute ljud så blev det väldigt ansträngande för min hjärna.

Sedan var det dags att gå och då jag hämtade mina ytterkläder såg jag chefen vinka ivrigt. Det kändes så tokigt, precis som om hon glömt att jag är sjuk.

När jag kom till psykologen kunde jag knappt andas. Det var en väldigt stark upplevelse som jag haft på jobbet och det var fantastiskt skönt att bolla mina känslor och tankar med henne. Och höra att jag inte höll på att bli galen eller sinnessjuk för den delen.

I och med att jag snart ska börja gruppbehandlingen på Stresskliniken så började hon på slutet att säga ”Det har varit väldigt trevligt att följa din resa” och så beskrev hon hur hon hade upplevt mig från början och hur hon upplever mig nu. "Gör du slut med mig nu?", frågade jag eftersom det kändes lite lättare att skoja till det lite.

Hon förklarade då att jag nu skulle få hjälp och att det var dumt att blanda in för många kockar i soppan, vilket jag kan hålla med om även fast jag kommer att sakna henne - hon har hjälpt mig så otroligt mycket! Även om det är en lång väg kvar att gå.

I helgen har jag blivit "ompysslad" av min kära mamma ♥ Det var underbart!

I förmiddags kl 10:00 träffade jag min rehabkonsult för första gången. Hon ska stötta mig när det gäller arbetsåtergång. Hos henne fick jag göra en s.k kartläggning om hur det är på mitt jobb och lite smått om hur vi ska gå tillväga framöver. Efter mötet var jag helt slut i huvudet och det har inte gått över i skrivande stund.

Imorgon ska jag till min psykolog igen men innan det tänkte jag hälsa på mina kollegor på jobbet och fika med dem. Det känns jobbigt och det känns jobbigt att känna så också. Frågan är hur jag ska göra för att slippa känna så. Troligen är det skammen jag känner inför att jag inte är ”som alla andra” som ställer till det och därav skäms jag väl…