Som jag har gruvat men ÄNTLIGEN är avstämningsmötet överstökat!  

Vanligtvis brukar en handläggare från Försäkringskassan vara med vid sådana möten, men så var det inte den här gången. Blev mäkta förvånad måste jag säga! De som var med på mötet var således: jag, läkare från Stresskliniken, arbetsrehabiliterings konsulten, min chef och en personalspecialist.

Naturligtvis kändes det inte bekvämt men jag var ändå lugn genom hela mötet. Anser även att jag sa förnuftiga saker och jag grät inte heller (jag var inte ens nära till tårar)!

Så vad hände då?

Inte mycket faktiskt! Chefen ska nu se efter om det finns något rum och lämpliga uppgifter som jag kan träna med. Detta har hon alltså haft skapligt lång tid på sig att fundera på men det verkar hon inte ha gjort… Personalspecialisten har samma uppgift. Och om de anser att det inte finns något inom kliniken där jag jobbar nu, så ser de över hela landstinget.

Min handläggare från Försäkringskassan ringde mig igår. Hon ville ta del av vad som sagts på mötet och höra vad vi har för planering för framtiden. Hon kom även med ett förslag (förutsett att alla möjligheter på mitt jobb är uttömda) att det finns arbetsinriktad rehabilitering som är ett samarbete med Arbetsförmedlingen.  

Men än så länge så avvaktar jag chefens insats och få höra hennes tankar och planering. Tyvärr känns det inte så hoppfullt med återgång till den klinik och arbete som jag har idag. Dock tänker jag inte hänga läpp för det.     

Arbetsinriktad rehabilitering  innebär att jag helt byter jobb, vilket jag känner kanske vore en bra lösning på något sätt ändå. Tänker då främst på att jag blivit sjuk TVÅ GÅNGER på samma arbetsplats! Kanske försöker både ödet och kroppen säga till mig: Gå vidare – gör något annat! 

Oj så länge sedan jag uppdaterade nu. Ber om ursäkt för det. Till er tröst kan jag ju säga att ni inte har missat så mycket ;-)

[Tisdag 15 mars]

Nuförtiden längtar jag till en helt vanlig vardag som heter tisdag. Det är ju då jag har min gruppbehandling. Min upplevelse är att jag tar in väldigt mycket vettig information som jag har så mycket nytta av. En del saker kanske är helt självklara för andra, som inte är sjuka, men för oss som går på Stresskliniken är det inte det och därför behöver vi träna.

Exempelvis på att sitta helt stilla. Att inte röra sig och helst inte tänka heller. Vilken plåga. En minut! Det kryper i hela kroppen. Man ”ska” ju göra något hela tiden…

Otroligt många metaforer har vi fått ta lärdom av. Tänk dig att du kör bil. Du gasar på och använder nästan aldrig någonsin bromsen, vilket resulterar i att det gnisslar som satan då du försöker bromsa det minsta. Vad leder detta till? Jo, man gasar mera för att slippa den eländiga gnisslandet… Med andra ord är det svårt att stanna av för då ”gnisslar det” i systemet. I kroppen känner man otäcka känslor = symtom som man helst vill slippa. Och för att slippa så kör man vidare utan att stanna vid P-skylten liksom.

[Fredag 18 mars]

Mamma hade frågat mig för länge sedan om jag ville följa med ut på Äpplet och dansa till Elizas. Även fast jag förstod att det nog inte skulle vara så mycket av ”mitt dansfolk” ute så tänkte jag att det kunde vara trevligt att försöka komma ut ändå. Först kom mamma och en gammal arbetskompis till henne hit och åt ost & kex samt groggade lite. Himla trevligt må jag säga!

När vi kommit ned på Äpplet åt vi deras buffé och vi tog ett glas vin till det. Det var mycket gott både vinet och maten. Sedan kom musiken igång och de andra två blev uppbjudna på direkten och fick dansa en hel del. Själv kände jag att jag var nöjd att lyssna och iaktta de andra (i alla fall så länge). Medan jag satt och smuttade på vin kunde jag spana in om det fanns någon som jag kunde försöka få tag på för en dans senare – och det fanns det! Jag lyckades få tag i några guldkorn, ja faktiskt flera stycken. Så jag fick lite mysdanser – underbart.

[Lördag 19 mars]

På morgonen kom mammas man för att hjälpa mig att skruva ned en säng och att skruva ihop en annan. Så fantastiskt skönt att få det bortgjort. Tusen tack!

[Måndag 21 mars]

Enligt inrådan av rehab konsulten och min läkare på Stresskliniken så vill de att jag ska ha sociala träffar på jobbet för att avdramatisera den jobbiga känslan att gå dit överhuvudtaget. En sådan träff hade jag på måndagen. Meningen är att jag ska fika och prata med dem. den här gången var ingen skillnad mot för de andra träffarna. Jag hade hjärtklappning, svårt att andas och andra otrevliga symtom och kände mig inte bekväm alls.

[Tisdag 22 mars]

På den här gruppbehandlingen blev det känslosamt. Flera av oss grät då vi berättade saker ur våra liv. Det blev en sinnessjukt jobbig eftermiddag då jag hade galet ont i huvudet och ville bara sova, vilket jag också tillslut blev tvungen att göra för att överhuvudtaget klara av eftermiddagen/kvällen med sonen.

[Onsdag 23 mars]

Åter till Stresskliniken men den här gången för ett återbesök med läkaren där. Vi pratade lite om hur det gick för mig och en hel del kring det förestående avstämningsmötet med Försäkringskassan som jag gruvar för.

[Torsdag 24 mars]

Tid på vårdcentralen. Jag var helt enkelt less på att ha en känsla av att dö genom att förblöda en gång varje månad. Att spy av smärta och knappt kunna göra något alls är ju inget liv liksom. Förutom det så mår jag så illa och humöret påverkas därefter så jag har ju inte varit någon trevlig mamma direkt. Monster är vad jag varit!

[Fredag 25 mars]

Social träff på jobbet igen. Det roligaste var att en av mina kollegor sa ”Jag tyckte att det gick bra förra gången”. För vem undrar jag? För henne eller? Själv tyckte jag inte alls att det hade gått bra förra gången eftersom jag då kände mig utfrågad som om jag var på rättegång nästan och samma person som då hade tyckt att det gick bra fällde en hel del idiotiska kommentarer som förföljer mig fortfarande.

Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyys…

En vän (som jag är glad att jag träffat och börjat umgås med) frågade om sonen och jag ville komma över på filmkväll och äta pizza tillsammans. Efter velande fram och åter från min sida om vi skulle äta hemma eller med dem beslöt jag för att vi joinade dem. Det blev trevligt och mysigt och vi stannade lääänge. Fick leka sagotant för en av hennes söner. Jag läste för honom en gång tidigare och han hade tyckt att det var så mysigt så nu önskade han att jag skulle läsa godnattsaga för honom igen, vilket jag mer än gärna gjorde eftersom jag tyckte att det var precis lika mysigt.

Inombords har jag successivt, under många år, blivit ”stukad” men framöver kommer jag mest sannolikt att gå igenom en stor ”förvandling”. Rätt troligt till det bättre. Det kommer nog att innebära att jag får mer självinsikt. Och jag kommer (förhoppningsvis) att ändra mina tankebanor och beteenden som lett till den situation jag är i nu.  

Har funderat en hel del efter mitt besök på jobbet. Psykologen sa (just efter mitt möte där) något i stil med: ”Eftersom det inte syns att du är sjuk på utsidan - så kommer kollegorna att tro att du är "den gamla vanliga Linda" som är tillbaka. På utsidan är det inte mycket som hänt, förutom att jag fått ett helt gäng med "kostcirklar"… Men på insidan har det hänt otroligt mycket. Tyvärr är det lätt att glömma det.

Därför har jag fått rådet att arbetsträna någon annanstans än på mitt jobb. Det är ju inte lätt för kollegorna heller. Hur ska de bete sig liksom? Sedan kan det ju bli väldigt konstiga situationer och onödiga missförstånd. Detta eftersom jag inte har styrkan att säga nej om någon ber mig om något. Jag vill ju vara bussig, snäll och ”duktig” för att folk ska tycka om mig och för att jag ska ”duga”. Sorgligt va?

Jag vill faktiskt göra en fullkomlig förändring. För som jag har haft det och betett mig fram till nu har ju uppenbarligen inte fungerat. Ingen annan kan ju heller göra det åt mig, utan det är jag själv som måste ta tag i rodret och styra. *Gulp*

Så OM jag kommer att bete mig annorlunda i framtiden så hoppas jag att ni kommer att tycka om mig ändå.

Nu låter det kanske som jag ska gå igenom värsta personlighetsförändringen – och vem vet, det kanske jag ska!   

I helgen har jag blivit "ompysslad" av min kära mamma ♥ Det var underbart!

I förmiddags kl 10:00 träffade jag min rehabkonsult för första gången. Hon ska stötta mig när det gäller arbetsåtergång. Hos henne fick jag göra en s.k kartläggning om hur det är på mitt jobb och lite smått om hur vi ska gå tillväga framöver. Efter mötet var jag helt slut i huvudet och det har inte gått över i skrivande stund.

Imorgon ska jag till min psykolog igen men innan det tänkte jag hälsa på mina kollegor på jobbet och fika med dem. Det känns jobbigt och det känns jobbigt att känna så också. Frågan är hur jag ska göra för att slippa känna så. Troligen är det skammen jag känner inför att jag inte är ”som alla andra” som ställer till det och därav skäms jag väl…