I måndags sa ju rehabiliteringskonsulten på Stresskliniken att jag skulle hälsa på mina kollegor på jobbet. På eftermiddagen skickade jag ett ”förvarningsmail” så att de skulle veta om att jag tänkte dyka upp.

Planerade in min träff till förmiddags fikat just före ett möte som jag hade inplanerat hos psykologen, eftersom det ligger alldeles i närheten. Det visade sig vara en mycket klok plan.

Redan då jag började ta mina första steg in på sjukhuset så började hjärtat öka takten och jag kände att jag ville fly därifrån. När jag kom fram till rummet där vi sekreterare sitter var det bara en person där, vilket faktiskt kändes skönt just då.

Efter en liten pratstund gick vi till fikarummet där det kändes som ingen tog notis om att jag ens var där. Men det kändes som om de kunde se hur mitt hjärta hoppade under mina kläder. Gud så otäckt det var! Bekväm kände jag mig inte för fem öre, utan jag ville bara därifrån.

Mina kollegor kom in lite senare, men vid den tidpunkten hade fikarummet fyllts på med väldigt mycket människor. Därför fick de inte plats vid det bord jag satt vid och jag träffade knappt mina kollegor som det var tänkt.

Att sitta i fikarummet kändes för mig som att sitta inuti en bikupa där bina surrade helt otroligt mycket. Och eftersom jag är oförmögen att stänga ute ljud så blev det väldigt ansträngande för min hjärna.

Sedan var det dags att gå och då jag hämtade mina ytterkläder såg jag chefen vinka ivrigt. Det kändes så tokigt, precis som om hon glömt att jag är sjuk.

När jag kom till psykologen kunde jag knappt andas. Det var en väldigt stark upplevelse som jag haft på jobbet och det var fantastiskt skönt att bolla mina känslor och tankar med henne. Och höra att jag inte höll på att bli galen eller sinnessjuk för den delen.

I och med att jag snart ska börja gruppbehandlingen på Stresskliniken så började hon på slutet att säga ”Det har varit väldigt trevligt att följa din resa” och så beskrev hon hur hon hade upplevt mig från början och hur hon upplever mig nu. "Gör du slut med mig nu?", frågade jag eftersom det kändes lite lättare att skoja till det lite.

Hon förklarade då att jag nu skulle få hjälp och att det var dumt att blanda in för många kockar i soppan, vilket jag kan hålla med om även fast jag kommer att sakna henne - hon har hjälpt mig så otroligt mycket! Även om det är en lång väg kvar att gå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sömnen är väldigt viktig och därför vill jag dela med mig av den här texten som jag hittade på Vårdguiden - Stockholms läns landstings hemsida. [Har dock kortat ned texten lite].   Alla har någon gång upplevt en sömnlös natt på grund av att man ä...

Jag är sinnessjukt rädd för åska. Eftersom det är så jobbigt för mig så tog jag upp det på Stresskliniken på en gruppträff. Då jag pratat om det så kändes det mycket lättare. Igår åskade det här - ganska rejält också. Men jag genomlevde det :-D Hade ...

I evigheter har jag varit förkyld nu känns det som. Men i själva verket är det "bara" 1,5 vecka. Den tiden har i alla fall för mig känts sjukt lång! Hur mycket slem och snor kan det rimligen finnas i en vuxen människas kropp? Tycker att jag inte gör ...

Förra fredagen var det dans på Ersboda Folkets Hus. Blender var det som skulle spela, ett av mina favoritband som sällan spelar här uppe. Därför kände jag att jag verkligen ville komma ut just den här kvällen även fast jag inte kände mig helt på topp...

Som jag har gruvat men ÄNTLIGEN är avstämningsmötet överstökat!   Vanligtvis brukar en handläggare från Försäkringskassan vara med vid sådana möten, men så var det inte den här gången. Blev mäkta förvånad måste jag säga! De som var med på mötet var...