Enda sedan i slutet av augusti har jag varit sjukskriven men det var inte förrän i början av december som det faktiskt började hända saker. Äntligen fick jag uppgifter samt fick prata med en person som faktiskt vet vad hon pratar om.  

Om jag inte minns fel nu så var det efter en sjukhusvistelse (där det konstaterades att jag hade panikångest och led av stressymtom) som jag blev remitterad till Stresskliniken. Först händer inget... inget och sedan kommer ALLT på en gång! Som om du försöker få ut ketchup ur en glasflaska från Heinz   

Först och främst ska jag meddela att jag kom med på Stresskliniken och när jag fick det beskedet så har jag fått brev från sjukvården varenda dag i flera dagar!

Alla vill träffa mig av olika anledningar. Det är cellprov, tandläkarbesök, återbesök till läkare på Stresskliniken, introduktionsbesök på Stresskliniken, träff med en rehabkonsult på Stresskliniken, återbesök till min vanliga läkare på vårdcentralen och så har jag tider till psykologen *phu* Samt att jag har fått en förfrågan om jag vill delta i en studie i och med att jag ska gå i behandlingsgrupp...

Men det slutar inte där. Det ska ju även anordnas träff med Försäkringskassan också. Så just nu känns det som det händer FÖR mycket på kort tid. 

Kanske är det vanligt nuförtiden att läkarna skriver korta sjukintyg. Men detta innebär också att den som lider av en stressrelaterad sjukdom blir ännu mer stressad av att känna sig ”jagad” hela tiden och bli bedömd stup i kvarten.

”Kan du arbeta nu?”
- Nej

… två veckor senare

”Men kan du arbeta nu då?”
- Eh…, fortfarande nej!

Vad hinner hända för mig på två veckor liksom? Möjligen har jag träffat en psykolog och pratat..

När man har en utmattningsdepression är det inte ovanligt att man blir sjukskriven i minst ett halvår till att BÖRJA med. För mig har det inte ens gått ett halvår än och jag känner mig inte ett dugg friskare när jag blir frågad om jag snart kan jobba. Snarare blir jag bara uppjagad, får panik känslor och så känner jag mig ännu mera "kass" än vad jag gjorde sekunden innan jag fick frågan.

Tiden innan jag äntligen fick träffa psykologen på Företagshälsovården hade jag fått väldigt knapphändig hjälp:

jag hade blivit sjukskriven, fått recept på tabletter och pratat med en sköterska som inte ens hade riktigt ”behörighet”… TACK så heeemskt mycket sjukvården! *ironi*

Utbrändhet går ju liksom inte över av sig själv utan man är i behov av hjälp och behöver jobba aktivt med sig själv. Det är otroligt jobbigt för mig att inte veta vad som händer härnäst. Tankar som ”vad händer om jag inte kommer med i ”stressgruppen?” dyker upp konstant.

Hittills känner jag att jag är den som hållit i alla trådarna; jag ska ha koll på allt möjligt och söka upp nya vägar om en annan ”stängs”. Jag orkar inte det, inte förut och absolut inte nu. Jag har fullt upp med att kliva upp och försöka klara vardagen så gott det går. Det jobbiga nu är att jag har fallit ned i ett stort svart hål nu och jag vet inte hur jag ska göra för att komma upp.

Får jag be om största möjliga tyyystnaaad...

All stimuli som jag utsätts/utsätter mig för (såsom att åka buss, gå på biblioteket, handla) gör att jag blir helt stirrig, får panikkänslor och vill bara bort därifrån, huvudet känns som det är fullt med havregrynsgröt (kanske med kanel på till och med) och jag vet inte vad jag säger eller gör. Gissa om jag känner mig dummare än en hummer?

I och med att jag inte kan selektera bort oljud så har mina två NÄRMSTA vänner blivit...

*fanfar*

Ett par öronproppar!

Ja... ett par öronproppar sitter ju verkligen NÄRA?   

Då var det äntligen avklarat; besöket hos läkaren på Stresskliniken. Tyvärr gav det mig inte någon vidare information utan mest bara funderationer och tankar.

Utfrågad och undersökt blev jag sannerligen kan jag då säga. Jösses vilken pärs! Men jag hoppas att detta leder till något bra.

Dock sa hon att jag skulle ha fortsatt kontakt med min läkare på vårdcentralen samt den psykolog som jag har träffat på Företagshälsovården så just det känns illavarslande.

Samtidigt är det lite dumt av mig att ta ut något i förskott åt det endera hållet men tankarna kommer ändå. Nu återstår väntan & förhoppning.

Imorgon ska jag alltså till en läkare på Stresskliniken. Det är det andra bedömningssamtalet av 2 som jag ska genomgå.

Det första besöket var till en psykolog och det gjorde jag förra veckan. Ett samtal som bara  skulle ta 2 timmar...   

Som jag har väntat och väntat på det här andra samtalet och så är det plötsligt dagen före och jag känner mig tokigt nervös *svälj* Detta samtalet beräknas också ta 2 timmar.

Efter läkarbesöket ska psykologen och läkaren som jag träffat ha en rond och fundera på om de ska "anta" mig eller inte (alltså om de anser att det som de kan erbjuda skulle hjälpa mig). 

Även om det kanske låter konstigt så hoppas jag på att de säger att de "vill anta mig". Då skulle det innebära att jag under 9 månaders tid får gå i gruppterapi. OM jag kommer med så är det 24 träffar där vi får lära oss om stress, att tänka annorlunda och så (jag vet ju inte så mycket nu i och med att jag inte är där än...)

Hoppas bara att jag kan sova något i natt. Jag ska vara där 8:30 *pirr*