Nu måste det vara en skruv lös, kanske två eller rent utav en hel verktygslåda...  

 Ikväll har jag nämligen tagit ut allt innehåll ur kylen, rengjort sjukt noggrant med vinäger för att få bort den unkna lukt som jag inte har någon aning om varifrån den kommer. Nu ska den bort! Och dog den inte av ättikan så har jag för säkerhets skull ställt in bikarbonat som jag läst är effektiv mot illaluktande kylskåp.

Men inte räckte det med att rengöra kylen. Nä, badkarsavloppet fick sig också en genomkörare med diverse ”gröna” alternativ som jag läst ska vara enastående. Nu har jag gnidit och gnott, torkat, sprayat och skurat så jag är helt matt. Men jag är nöjd som en TOK över mig själv och jag tror att jag kommer att somna av ren utmattning.   

Enda sedan i slutet av augusti har jag varit sjukskriven men det var inte förrän i början av december som det faktiskt började hända saker. Äntligen fick jag uppgifter samt fick prata med en person som faktiskt vet vad hon pratar om.  

Om jag inte minns fel nu så var det efter en sjukhusvistelse (där det konstaterades att jag hade panikångest och led av stressymtom) som jag blev remitterad till Stresskliniken. Först händer inget... inget och sedan kommer ALLT på en gång! Som om du försöker få ut ketchup ur en glasflaska från Heinz   

Först och främst ska jag meddela att jag kom med på Stresskliniken och när jag fick det beskedet så har jag fått brev från sjukvården varenda dag i flera dagar!

Alla vill träffa mig av olika anledningar. Det är cellprov, tandläkarbesök, återbesök till läkare på Stresskliniken, introduktionsbesök på Stresskliniken, träff med en rehabkonsult på Stresskliniken, återbesök till min vanliga läkare på vårdcentralen och så har jag tider till psykologen *phu* Samt att jag har fått en förfrågan om jag vill delta i en studie i och med att jag ska gå i behandlingsgrupp...

Men det slutar inte där. Det ska ju även anordnas träff med Försäkringskassan också. Så just nu känns det som det händer FÖR mycket på kort tid. 

Att drabbas av en depression eller bli utbränd har med ens personlighetsstruktur att göra och det handlar inte om att visa sig svag. Snarare tvärtom faktiskt. Det handlar om att VÅGA släppa taget och att faktiskt VÅGA be om hjälp.

När en människa drabbas av en depression så stannar personen upp, gör ”bokslut” och hittar nya vägar, vilket jag känner igen hos mig själv.

Så istället för att se min utmattningsdepression som ett nederlag ska jag hellre se det som en möjlighet. Att bli deprimerad är tydligen EN TALANG enligt min psykolog!