[Helgen]

Har haft allt annat än roligt i helgen. Jag inledde fredagseftermiddagen med att sova eftersom jag kände mig helt däckad och detta helt utan anledning (tyckte jag då). Sedan började jag frysa trots att jag låg på en fårskinnsfäll och hade en filt över mig.

Det var då jag anade att jag nog hade feber. Check, jodå 38,4 hade jag till att börja med. Undertiden den steg fick jag sjukt ont i hela kroppen och frös som en päls lös hund.

Även fast jag låg i soffan så längtade jag efter att ”få” lägga mig i sängen. Tyckte att det var onödigt tidigt att lägga mig (även fast jag redan låg)… Jag somnade av och till och när klockan var vid 01-tiden så blev det ilfart mot toaletten, som jag kramades med ett tag. Sedan var jag helt slut och lade mig i sängen med en hink som trygghet bredvid mig (inte i sängen dock…)

Resten av helgen var jag loj, hade svårt för att äta eller göra något överhuvudtaget. Men en spyhelg är ju också en helg…

[Måndag]

Idag har jag varit på Stresskliniken och träffat den psykolog som hade bedömningssamtalet med mig (som var inför ev start på Stresskliniken). Nu skulle jag få höra vad samtalet och den feta luntan som jag fyllt i hade resulterat i för bedömning.

Fört handlade det om utmattning. Var jag det? Och om jag var det, hur mycket? När hon beskrev sa hon att jag skulle tänka på ett batteri med en skala mellan 0-7 där 0 är fulladdat, 4 börjar orken ta slut och vid 7 betyder fullständigt tömt. Jag hade 6,5 - Kraftig utmattning med andra ord!

Sedan var det skalan med depression och där visade det sig att jag har/hade jag en djup depression. På ett sätt känns det skönt att få det bekräftat eftersom det känns som om folk inte litar på mig.

Hon sa, liksom så många andra professionella har sagt, att det måste och kommer att ta tid att komma tillbaka och att vägen kan vara både krokig och lång!

Sedan till en sak som jag kände var så passande: