I måndags sa ju rehabiliteringskonsulten på Stresskliniken att jag skulle hälsa på mina kollegor på jobbet. På eftermiddagen skickade jag ett ”förvarningsmail” så att de skulle veta om att jag tänkte dyka upp.

Planerade in min träff till förmiddags fikat just före ett möte som jag hade inplanerat hos psykologen, eftersom det ligger alldeles i närheten. Det visade sig vara en mycket klok plan.

Redan då jag började ta mina första steg in på sjukhuset så började hjärtat öka takten och jag kände att jag ville fly därifrån. När jag kom fram till rummet där vi sekreterare sitter var det bara en person där, vilket faktiskt kändes skönt just då.

Efter en liten pratstund gick vi till fikarummet där det kändes som ingen tog notis om att jag ens var där. Men det kändes som om de kunde se hur mitt hjärta hoppade under mina kläder. Gud så otäckt det var! Bekväm kände jag mig inte för fem öre, utan jag ville bara därifrån.

Mina kollegor kom in lite senare, men vid den tidpunkten hade fikarummet fyllts på med väldigt mycket människor. Därför fick de inte plats vid det bord jag satt vid och jag träffade knappt mina kollegor som det var tänkt.

Att sitta i fikarummet kändes för mig som att sitta inuti en bikupa där bina surrade helt otroligt mycket. Och eftersom jag är oförmögen att stänga ute ljud så blev det väldigt ansträngande för min hjärna.

Sedan var det dags att gå och då jag hämtade mina ytterkläder såg jag chefen vinka ivrigt. Det kändes så tokigt, precis som om hon glömt att jag är sjuk.

När jag kom till psykologen kunde jag knappt andas. Det var en väldigt stark upplevelse som jag haft på jobbet och det var fantastiskt skönt att bolla mina känslor och tankar med henne. Och höra att jag inte höll på att bli galen eller sinnessjuk för den delen.

I och med att jag snart ska börja gruppbehandlingen på Stresskliniken så började hon på slutet att säga ”Det har varit väldigt trevligt att följa din resa” och så beskrev hon hur hon hade upplevt mig från början och hur hon upplever mig nu. "Gör du slut med mig nu?", frågade jag eftersom det kändes lite lättare att skoja till det lite.

Hon förklarade då att jag nu skulle få hjälp och att det var dumt att blanda in för många kockar i soppan, vilket jag kan hålla med om även fast jag kommer att sakna henne - hon har hjälpt mig så otroligt mycket! Även om det är en lång väg kvar att gå.