För en tid sedan lyssnade jag på ett program i P1 som heter ”Kropp & Själ”. Det handlade om hög- och lågstatus sjukdomar. Den sjukdom som jag har tillhör tydligen de "fula" sjukdomarna. Inte nog med att jag har det jobbigt som faktiskt är sjuk - jag har en "ful" diagnos också..

Jag har definitivt märkt av att det är skillnad på sjukdom och sjukdom men jag tycker att det är tragiskt och till och med tråkigt att sjukdomar och diagnoser ska kategoriseras.

Precis som kvinnan som det handlar om i programmet [Sara Alexandersson] har jag drabbats av två olika sjukdomar med några års mellanrum. Först ut var bilateral karotisdissektion (som betyder att båda halskärlen har ristats sönder) och nu utmattningsdepression (tidigare kallat utbrändhet) och jag har fått totalt olika bemötande från vården, kollegor och även från vissa vänner.

Vid första sjukdomen var det ju ofantligt synd om mig. Jag var även sjukt intressant för både vårdpersonal och andra eftersom det är SÅ ovanligt. Men när jag drabbades av depression och utmattning så känns det som om folk bara fnyser åt det hela och tycker att man ska rycka upp sig och inte "känna efter så mycket". Inte har läkarna tid att förklara något heller – de verkar inte vilja slösa tid på en ”lågstatus sjukdom” i onödan så att säga.

För mig är det här en kris och har kommit mer eller mindre som en chock. Något sådant här skulle ju inte drabba mig. Och när jag nu har fått diagnosen och sjukskrivning så vet jag inte vad jag ska göra. Ingen i vården har förklarat hur allt hänger ihop och än mindre vart jag ska vända mig eller vad jag ska göra. Det känns inte som jag har något stöd och jag känner mig vilsen, utlämnad och ensam.

Attityden bland människor jag möter är det så stor skillnad på så det går inte att jämföra ens. En del tycker på riktigt synd om mig och en del kan man höra en underton av ”Ja, visst… jag har också varit ”deppad” och ”utbränd” men jag var inte sjukskriven alls faktiskt!”

Problemet ligger väl i att det inte syns på mig att jag är sjuk. Ärligt talat hade jag hellre brutit en arm istället...

Det är inte ovanligt att man får sådana här "gliringar"

 

Emelie

25 januari 2011 17:11

Jo de ha ju det. På 80-talet så var det mage iaf. Jo det ha jag oxå gjort med mina två första och började med Linnea me men nu på sistone så vill hon bara ligga på mage. Man är ju orolig ju därför vill man ha lite tips! :) nej da det är ingen fara :) tack så mkt :)

http://frumagnusson.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sömnen är väldigt viktig och därför vill jag dela med mig av den här texten som jag hittade på Vårdguiden - Stockholms läns landstings hemsida. [Har dock kortat ned texten lite].   Alla har någon gång upplevt en sömnlös natt på grund av att man ä...

Jag är sinnessjukt rädd för åska. Eftersom det är så jobbigt för mig så tog jag upp det på Stresskliniken på en gruppträff. Då jag pratat om det så kändes det mycket lättare. Igår åskade det här - ganska rejält också. Men jag genomlevde det :-D Hade ...

I evigheter har jag varit förkyld nu känns det som. Men i själva verket är det "bara" 1,5 vecka. Den tiden har i alla fall för mig känts sjukt lång! Hur mycket slem och snor kan det rimligen finnas i en vuxen människas kropp? Tycker att jag inte gör ...

Förra fredagen var det dans på Ersboda Folkets Hus. Blender var det som skulle spela, ett av mina favoritband som sällan spelar här uppe. Därför kände jag att jag verkligen ville komma ut just den här kvällen även fast jag inte kände mig helt på topp...

Som jag har gruvat men ÄNTLIGEN är avstämningsmötet överstökat!   Vanligtvis brukar en handläggare från Försäkringskassan vara med vid sådana möten, men så var det inte den här gången. Blev mäkta förvånad måste jag säga! De som var med på mötet var...