Kanske är det vanligt nuförtiden att läkarna skriver korta sjukintyg. Men detta innebär också att den som lider av en stressrelaterad sjukdom blir ännu mer stressad av att känna sig ”jagad” hela tiden och bli bedömd stup i kvarten.

”Kan du arbeta nu?”
- Nej

… två veckor senare

”Men kan du arbeta nu då?”
- Eh…, fortfarande nej!

Vad hinner hända för mig på två veckor liksom? Möjligen har jag träffat en psykolog och pratat..

När man har en utmattningsdepression är det inte ovanligt att man blir sjukskriven i minst ett halvår till att BÖRJA med. För mig har det inte ens gått ett halvår än och jag känner mig inte ett dugg friskare när jag blir frågad om jag snart kan jobba. Snarare blir jag bara uppjagad, får panik känslor och så känner jag mig ännu mera "kass" än vad jag gjorde sekunden innan jag fick frågan.

Tiden innan jag äntligen fick träffa psykologen på Företagshälsovården hade jag fått väldigt knapphändig hjälp:

jag hade blivit sjukskriven, fått recept på tabletter och pratat med en sköterska som inte ens hade riktigt ”behörighet”… TACK så heeemskt mycket sjukvården! *ironi*

Utbrändhet går ju liksom inte över av sig själv utan man är i behov av hjälp och behöver jobba aktivt med sig själv. Det är otroligt jobbigt för mig att inte veta vad som händer härnäst. Tankar som ”vad händer om jag inte kommer med i ”stressgruppen?” dyker upp konstant.

Hittills känner jag att jag är den som hållit i alla trådarna; jag ska ha koll på allt möjligt och söka upp nya vägar om en annan ”stängs”. Jag orkar inte det, inte förut och absolut inte nu. Jag har fullt upp med att kliva upp och försöka klara vardagen så gott det går. Det jobbiga nu är att jag har fallit ned i ett stort svart hål nu och jag vet inte hur jag ska göra för att komma upp.

Får jag be om största möjliga tyyystnaaad...

All stimuli som jag utsätts/utsätter mig för (såsom att åka buss, gå på biblioteket, handla) gör att jag blir helt stirrig, får panikkänslor och vill bara bort därifrån, huvudet känns som det är fullt med havregrynsgröt (kanske med kanel på till och med) och jag vet inte vad jag säger eller gör. Gissa om jag känner mig dummare än en hummer?

I och med att jag inte kan selektera bort oljud så har mina två NÄRMSTA vänner blivit...

*fanfar*

Ett par öronproppar!

Ja... ett par öronproppar sitter ju verkligen NÄRA?