Jag åker buss. Ofta. Under mina bussresor har jag uppmärksammat en sak som (nästan) aldrig slår fel. Allt handlar om de andra resenärerna. Det är när de kliver på och ska leta efter en plats att sitta på som det intressanta börjar.

Först och främst väljer de så långt som möjligt att sitta på ett eget säte. När inte det går tittar de nogsamt, spanar och letar efter en bra ”resenärskompis” (även fast man ALDRIG pratar med en okänd person på bussen).

Jag brukar alltid få sitta ensam. Det är liksom ingen som ”väljer mig”. Hur ska jag tolka det egentligen? Ser jag ut som en galning kanske? Jag tänker dagligen där jag sitter på mitt säte (Precis som Linda Bengtzing sjöng…) ”E det fel på mig?”.