I söndags fick jag en fråga via sms om jag ville gå på bio! Hennes man som är här tillfälligt kunde ha min son så kunde han leka med deras barn medan jag var borta. Bion vi skulle se gick en lagom tid så det skulle inte bli så sent heller. Trevligt sällskap och bio hur ofta händer det liksom? Tackar man nej till något sådant? Inte jag i alla fall.

Hon hade skrivit att vi kunde komma kl 16:00. När klockan var 15:23 skrev hon och undrade om vi snart var på väg. Jag förstod inte vad hon riktigt menade så jag skrev något i stil med att vi inte var på G än, hade vi inte sagt kl 16? Till svar fick jag ”vi har ju ställt om klockorna i natt och klockan är ju nu 16:23” Guuud så pinsamt!

Det var bara att studsa i ytterkläderna och gå raskt. Det enda som hände var att jag aldrig hann äta något innan vi åkte med buss ned på stan. Sonen fick äta med maken och deras barn. Skönt nog var det lugnt på biografen och det var inte många i salongen – perfekt. Filmen vi såg heter ”Min låtsas fru” och jag tyckte att den var jättebra.

I tisdags var det ingen gruppträff. Däremot hade vi individuellt samtal. Innan vi kom dit skulle vi fylla i några papper. Sömnregistrering, dagbok över vad man gjort på dagen och slutligen vad jag hade för mål med behandlingen.

Det visade sig att jag skulle gå och lägga mig senare på kvällen för att verkligen känna mig riktigt trött och få en bra sömn! Jag skrattar fortfarande och skakar på huvudet åt det där. Jag menar, hur många gånger har du hört "Du tror inte att du lägger dig för TIDIGT?" Själv har jag i alla fall bara hört motsatsen.

Hur som helst var mina mål och min egen tanke på vad jag skulle uträtta inom 24 gruppträffar naturligtvis höga som skyskrapor. Höga krav på mig själv återigen. Härmed ska jag lära mig att sikta lägre, ta små steg framåt och göra delmål. Då jag insåg hur höga krav jag har så började jag gråta och det blev tungt. Men det kändes bättre efter en stund.

Igår fick jag ett infall eftersom jag blivit så sjukt less på mitt hår. Utväxten var extrem och mitt redan tunna hår såg inte direkt mindre tunt ut. Någon vettig frisyr hade jag inte kunnat uppbringa på ofantligt länge och sist jag satte foten hos en frisör var ju ett år sedan… kunde vara dags nu kände jag så jag ringde till Headline på Strömpilsplatsen.

Fick en tid till dagen efter och var glad i hågen. Bara en kort stund efteråt ringde mobilen och det var samma frisör som meddelade att nere på samma salong nere på stan hade de tid för mig redan ikväll om jag ville byta. OM jag ville! Eftersom jag hade en utväxt härifrån till Haparanda så hade jag tidigare köpt en hårtoning som jag hade tänkt göra innan jag klippte mig.

När jag kom till frissan så fick jag först kaffe medan jag väntade. Sedan kom en tjej med ett färgsprakande hår ut och hon skulle bli den lycklige som hon sa. Den vanliga frågan ”hur vill du ha det?” kom och jag sa att jag inte hade tänkt så mycket.

Vi pratade lite hit och dit och sedan sa jag ”gör vad du vill”. Jag har bestämt mig för att vara modigare i livet och nu känns det som rätt tillfälle.

Från axellångt nött hår till superkort fräsch frisyr - behöver jag säga att det känns en smula naket? ;-) Men jag är sååå nöjd! (Ja förutom det faktum att om jag vetat att håret skulle bli så KORT så hade jag sparat hälften av hårtoningen...)

Oj så länge sedan jag uppdaterade nu. Ber om ursäkt för det. Till er tröst kan jag ju säga att ni inte har missat så mycket ;-)

[Tisdag 15 mars]

Nuförtiden längtar jag till en helt vanlig vardag som heter tisdag. Det är ju då jag har min gruppbehandling. Min upplevelse är att jag tar in väldigt mycket vettig information som jag har så mycket nytta av. En del saker kanske är helt självklara för andra, som inte är sjuka, men för oss som går på Stresskliniken är det inte det och därför behöver vi träna.

Exempelvis på att sitta helt stilla. Att inte röra sig och helst inte tänka heller. Vilken plåga. En minut! Det kryper i hela kroppen. Man ”ska” ju göra något hela tiden…

Otroligt många metaforer har vi fått ta lärdom av. Tänk dig att du kör bil. Du gasar på och använder nästan aldrig någonsin bromsen, vilket resulterar i att det gnisslar som satan då du försöker bromsa det minsta. Vad leder detta till? Jo, man gasar mera för att slippa den eländiga gnisslandet… Med andra ord är det svårt att stanna av för då ”gnisslar det” i systemet. I kroppen känner man otäcka känslor = symtom som man helst vill slippa. Och för att slippa så kör man vidare utan att stanna vid P-skylten liksom.

[Fredag 18 mars]

Mamma hade frågat mig för länge sedan om jag ville följa med ut på Äpplet och dansa till Elizas. Även fast jag förstod att det nog inte skulle vara så mycket av ”mitt dansfolk” ute så tänkte jag att det kunde vara trevligt att försöka komma ut ändå. Först kom mamma och en gammal arbetskompis till henne hit och åt ost & kex samt groggade lite. Himla trevligt må jag säga!

När vi kommit ned på Äpplet åt vi deras buffé och vi tog ett glas vin till det. Det var mycket gott både vinet och maten. Sedan kom musiken igång och de andra två blev uppbjudna på direkten och fick dansa en hel del. Själv kände jag att jag var nöjd att lyssna och iaktta de andra (i alla fall så länge). Medan jag satt och smuttade på vin kunde jag spana in om det fanns någon som jag kunde försöka få tag på för en dans senare – och det fanns det! Jag lyckades få tag i några guldkorn, ja faktiskt flera stycken. Så jag fick lite mysdanser – underbart.

[Lördag 19 mars]

På morgonen kom mammas man för att hjälpa mig att skruva ned en säng och att skruva ihop en annan. Så fantastiskt skönt att få det bortgjort. Tusen tack!

[Måndag 21 mars]

Enligt inrådan av rehab konsulten och min läkare på Stresskliniken så vill de att jag ska ha sociala träffar på jobbet för att avdramatisera den jobbiga känslan att gå dit överhuvudtaget. En sådan träff hade jag på måndagen. Meningen är att jag ska fika och prata med dem. den här gången var ingen skillnad mot för de andra träffarna. Jag hade hjärtklappning, svårt att andas och andra otrevliga symtom och kände mig inte bekväm alls.

[Tisdag 22 mars]

På den här gruppbehandlingen blev det känslosamt. Flera av oss grät då vi berättade saker ur våra liv. Det blev en sinnessjukt jobbig eftermiddag då jag hade galet ont i huvudet och ville bara sova, vilket jag också tillslut blev tvungen att göra för att överhuvudtaget klara av eftermiddagen/kvällen med sonen.

[Onsdag 23 mars]

Åter till Stresskliniken men den här gången för ett återbesök med läkaren där. Vi pratade lite om hur det gick för mig och en hel del kring det förestående avstämningsmötet med Försäkringskassan som jag gruvar för.

[Torsdag 24 mars]

Tid på vårdcentralen. Jag var helt enkelt less på att ha en känsla av att dö genom att förblöda en gång varje månad. Att spy av smärta och knappt kunna göra något alls är ju inget liv liksom. Förutom det så mår jag så illa och humöret påverkas därefter så jag har ju inte varit någon trevlig mamma direkt. Monster är vad jag varit!

[Fredag 25 mars]

Social träff på jobbet igen. Det roligaste var att en av mina kollegor sa ”Jag tyckte att det gick bra förra gången”. För vem undrar jag? För henne eller? Själv tyckte jag inte alls att det hade gått bra förra gången eftersom jag då kände mig utfrågad som om jag var på rättegång nästan och samma person som då hade tyckt att det gick bra fällde en hel del idiotiska kommentarer som förföljer mig fortfarande.

Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyys…

En vän (som jag är glad att jag träffat och börjat umgås med) frågade om sonen och jag ville komma över på filmkväll och äta pizza tillsammans. Efter velande fram och åter från min sida om vi skulle äta hemma eller med dem beslöt jag för att vi joinade dem. Det blev trevligt och mysigt och vi stannade lääänge. Fick leka sagotant för en av hennes söner. Jag läste för honom en gång tidigare och han hade tyckt att det var så mysigt så nu önskade han att jag skulle läsa godnattsaga för honom igen, vilket jag mer än gärna gjorde eftersom jag tyckte att det var precis lika mysigt.

Jag åker buss. Ofta. Under mina bussresor har jag uppmärksammat en sak som (nästan) aldrig slår fel. Allt handlar om de andra resenärerna. Det är när de kliver på och ska leta efter en plats att sitta på som det intressanta börjar.

Först och främst väljer de så långt som möjligt att sitta på ett eget säte. När inte det går tittar de nogsamt, spanar och letar efter en bra ”resenärskompis” (även fast man ALDRIG pratar med en okänd person på bussen).

Jag brukar alltid få sitta ensam. Det är liksom ingen som ”väljer mig”. Hur ska jag tolka det egentligen? Ser jag ut som en galning kanske? Jag tänker dagligen där jag sitter på mitt säte (Precis som Linda Bengtzing sjöng…) ”E det fel på mig?”. 

I närheten av där jag bor finns det personer som är ”nalta eljest”. De är spridda lite här och där i olika lägenheter på området, men de har ett hus dit de går och… ja, vad de gör där vet jag inte, men jag vet så pass mycket att de har personal och att de får mat som kör dit med en mindre lastbil.

Hur som helst. Dessa original stöter jag på flera gånger i veckan. De verkar söka sig till mig på något sätt… Alltid då de ser mig så skiner de upp och börjar prata. Nämnaren för dessa personer är att de alltid är GLADA! Och de försöker verkligen vara trevliga och artiga – jämt.

Ibland, då jag har bråttom, kan det dock bli problem eftersom de allt som oftast pratar som om de hade betalt för hur många ord som kom ut ur deras mun/minut… Det går inte ens att inflika med ”så trevligt… men jag har lite brådis förstår du..” Jag brukar däremot ge dem av min tid när jag kan.

Det jag inte förstår är varför personer som dem alltid dras till mig… *hm* 

Igår hade jag den mest fantastiska dag! Först och främst hade jag sovit riktigt GOTT utan mardrömmar. Jag kände mig faktiskt utvilad då jag vaknade. Så välbehövligt må jag säga!

Att jag sedan fick känna mig som en prinsessa hela dagen gjorde inte saken sämre. Igår måste vara den mest gudomliga dag jag har varit med om på länge.

Blev bjuden på en hel dag på Iksu SPA. Där skulle jag slappna av och inte känna någon stress. Tro mig, jag njöt i så stora mängder att jag nog kommer att sväva minst en decimeter ovanför marken ett BRA tag framöver! (Lova att inte plocka ned mig bara!)    

Förutom det så är det en alldeles strålande vacker dag idag! 

Helgen gick i lugnets tecken. Hade inget inplanerat men jag och sonen klarade oss igenom den ändå ;-) Han fick vara med kompis hela söndagen och vad vi gjorde på lördagen har jag redan förträngt. Det är ju så nuförtiden att jag ingenting minns - och det känns fruktansvärt. Som ett urblåst ägg till påsk helt enkelt…

Idag var det gruppbehandling igen. Och om jag känner mig som ett urblåst ägg i vanliga fall är det inget mot vad jag kände efter träffen. Det var ett under att jag tog mig hem! Hur hjärntrött kan man bli egentligen? Av att ”bara prata” och ta in intryck…? Totalt väck blev jag hur som helst och det har inte blivit fason på mig än, fastän klockan är närmare halv 7 på kvällen! 

Givetvis kan det spela roll att känslorna aktiveras i och med att det går upp ett gäng med ”Liljeholmens” då jag sakta börjar inse att jag är sjuk. Eller åtminstone har ett syndrom-elände som inte går att skaka av sig som lite mjäll på axeln…

Tyvärr är det nu 2 veckors väntan till nästa träff på grund av sportlov – suck! Jag som tyckte att jag/vi hade kommit igång så bra med att samtala med varandra.

Från dagens träff tar jag med mig:

Att jag är en ”aktivitetsmissbrukare” som får abstinens när det blir för stilla. Därför har jag tidigare gjort mer och mer saker eller gått snabbare för att inte bli stilla och känna efter – typ.

Prova inte det hemma (ja, helst inte någon annanstans heller!!)

Man blir bara sjuk av det!